Högtryck i debatten om sjukskrivningsprocessen

Mitt i vår vackra sommar så rullar debatten på om sjukskrivningar och läkarintyg med samma högtryck som det är ute i dag i Stockholm (30 grader)!

Jag har själv semester men läser ändå tidningar och nyheter och då är det svårt att undvika debatten! 

Exempel på artiklar:

SvD Debatt 10 juli: Försäkringskassan saboterar för läkare

SvD Debatt 13 juli: Jakten på sänkta sjuktal är politisk

SvD Debatt 22 juli: Arbetsgivare: Läkarintygen är alltför ofta helt blanka

Sveriges Radio P1 Morgon 26 juli: Sjukskrivna i kläm när alla skyller på alla

Så, i detta känner jag ett behov av att belysa något som inte har varit i fokus senaste tiden, och det är arbetsgivarens sjuklöneansvar. 

De 14 första dagarna i en sjukfrånvaro för en person som har en anställning.

Där allt startar.

Villkor för en anställd när det gäller sjuklön regleras i Lag (1991:1047) om sjuklön (Sjuklönelagen i talspråk).

Det är det som reglerar när en arbetsgivare är skyldig att bevilja en medarbetare sjuklön.

Viktigt här är att sjuklön något som arbetsgivaren beviljar när medarbetaren meddelar sjukdom (medicinsk orsak, fysisk och/eller psykisk) som frånvaroorsak till varför man inte kan komma och utföra det arbete som man är anställd att göra.

Jag har under mina år i mitt yrke träffat alldeles för många chefer, och även HR, inom såväl det privata som offentliga som statliga, som inte känner till att de i och med att en medarbetare sjukanmäler sig, ska ha en dialog med medarbetaren om denne skulle kunna arbeta i tillfälligt andra arbetsuppgifter och därmed inte behöva vara hemma med sjuklön utan vara på arbetet med lön, i alla fall delvis.

Dessutom att sjuklön är steglös. Det är först från dag 15 i sjukskrivningen, när Försäkringskassan och sjukpenning blir aktuellt, som lag reglerar fasta nivåer av sjukskrivning. 

Chefer som blir positivt överraskade över att de har denna möjlighet. 

Chefer som genast ser syftet och nyttan med att redan från dag 1 vid medarbetarens sjukfrånvaro, ha en aktiv dialog med denne, för att skapa förutsättningar för återgång i arbete.

De flesta chefer jag mött de senaste snart 20 åren har inte haft en aning om detta!

För mig ligger en stor del av lösningen i att få till en aktiv sjukskrivningsprocess att arbetsgivaren direkt tar initiativ till och håller kontakten med sin sjukfrånvarande medarbetare. 

Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om detta ämne! I Rehabkoordinatorutbildningarna talar jag mycket om detta med deltagarna. Även vid chefsutbildningar.

När det gäller det kära ämnet läkarintyg och vad arbetsgivaren ska ha för information, så har Sveriges kommuner och landsting (SKL) tagit fram ett väldigt bra material riktat till sjukskrivande läkare.

Innehållet har även stämts av med Svenskt Näringsliv, Svensk Handel och Arbetsgivarverket.

Klicka här för att komma till materialet >>

Materialet är även toppen för såväl arbetsgivare, deras medarbetare och andra.

När du klickar dig vidare på länken ovan så scrollar du ner nästan längst ner på sidan. Där ligger länkar till två dokument. Det understa, ”Bilaga fördjupad information vad arbetsgivaren behöver i ett läkarintyg”, läs det noggrant.

För sig som undrar vilken information som arbetsgivare har rätt till i ett läkarintyg, här har du svaret, en gång för alla!

Avslutningsvis: Det är väldigt viktigt att vi har en rättssäker och förutsägbar socialförsäkring som ger det skydd som behövs. Här finns det mycket att göra i att förbättra systemet och förslag på fördänringar finns, även om jag saknar ett helhetsgrepp,

Så, det var lite lösryckta tankar från mig 🙂

//Anna

Äntligen fick jag det på pränt!

Jag sitter och skriver lite idag.

Det handlar om uppdraget som rehabkonsult i relation till arbetsgivare, och dennes rehabansvar.

Jag har gått med denna text i huvudet ganska länge, och idag kom den ner på pränt!

Å så skönt det känns!

Nu kan jag utveckla texten och tankarna vidare. Den kommer bli central i kommande utbildningar. 

Å nej, det är inget fel på bilden ovan. Jag har suddat till den då jag ännu inte är redo att dela med av det jag skriver. Inte innan det är klart 🙂 

//Anna

Psykisk ohälsa och normala livshändelser

På DN Debatt är det idag, 22 maj, en väldigt intressant debattartikel med rubriken ”Dåligt stöd för att psykiska sjukdomar ökar bland unga

Några delar är speciellt intressanta:

”Utvecklingen [av psykisk ohälsa bland unga] kan till stor del tillskrivas en ökad medikalisering av mänskliga problem. Vårt språk är i dag impregnerat med psykiatriska termer. Vi talar om klimatångest, politisk depression eller bokstavsbarn. Idoler och influencers berättar om psykisk ohälsa i sociala medier. Vi lever i en tid där fler vardagliga problem tolkas som psykisk ohälsa. Frågan är hur dessa personer bemöts i vården och vad vården själv bidrar med när det gäller tolkning av symtom och rubricering av problem?”

När jag läser detta så drar jag direkt paralleller till de vuxna, i alla åldrar, och de berättelser jag möter i mitt arbete som rehabkoordinator. Väldigt ofta så beskriver de själva sitt mående som sjukdom, trots att vad de beskriver är normala livshändelser. Livshändelser i privatlivet och/eller arbetslivet.

Dessutom beskriver de ofta att de i vården möts med medicinering, som lösning på måendet.

”Vi måste ta signalerna från unga på allvar. Siffrorna visar att något håller på att gå snett i vår tid. Det viktiga nu är att klargöra orsaker och rikta samhällets insatser mot dessa och inte uppgivet stanna vid att betrakta symtomen som kroniska sjukdomar. Risken för en medikalisering av normala livserfarenheter är uppenbar.”

Jag har länge känt en stor oro för att normala reaktioner på normala livshändelser, medikaliseras.

Många gånger är vi väldigt duktiga på att behandla symtomen, men tar inte tiden att utreda orsaken till symtomen. Det är när man identifierar orsak till måendet, och hanterar den, som läkning kan inledas.

Jag brukar själv ibland formulera det som att vi är ”diagnoskåta”.

För att få hjälp hos Arbetsförmedlingen så kan det vara förbehållet den med diagnos.

För att få hjälp av Socialtjänsten så kan det vara förbehållet den med diagnos.

Hos oss alla skaver livet mer eller mindre ibland, det är det som kallas ”att leva”.

Det är så det är.

Ibland behöver vi hjälp, ibland klarar vi det själva.

Men ”att ha en diagnos” ska vara krav för att få hjälp, då blir det gärna en jakt på en diagnos, istället för att snabbt få tillgång av rätt insats av rätt resurs.

I och med att en diagnos sätts, så har måendet i och med det klassificerats som sjukdom.

Symtom kan vara av medicinsk art men det som orsakar de medicinska symtomen kan t ex vara en längre tid av att det skaver på arbetsplatsen. Att medicinera symtomen läker inte orsaken till uppkomsten av symtomen

Debattartikelns avslutande ord summerar det hela väldigt väl tycker jag:

”Vi behöver lära oss att livet innehåller både sorg och glädje, hopp och förtvivlan. Alla behöver, själva eller med hjälp av andra, utveckla redskap för att hantera denna mix av erfarenheter som är livet självt. På så sätt kan vi rädda de ändliga resurserna inom vården till de som har det allra svårast med sina liv.”

//Anna

 

Blir det en lag eller ej? #rehabkoordinator

Idag har övergångsregeringen presenterat höstbudgeten.

I den, under utgiftsområde 10, kan man läsa:

Min tolkning av ovanstående är att det i nuläget inte blir en ny lag om koordinatorfunktionen inom hälso- & sjukvården från 2 januari 2019 utan en förnyad överenskommelse mellan Regeringen och SKL.

Så, tålamod mina vänner 😉

Vi får helt enkelt invänta den parlamentariska processen med ny regering innan vi vet om det blir en lag eller ej.

//Anna

Rehabsamordnare – Intressant tillbakablick till 2003

Jag läser Socialmedicinsk tidskrift, nr 2/2003.

Den är 15 år gammal.

Temat för skriften är ”Rehabiliteringssamordnaren – en blivande profession”

Temat syftar till att Försäkringskassan hade rehabiliteringssamordnare.

Det är väldigt kul (och lite nördigt) att läsa om uppdraget som då fanns hos Försäkringskassan!

En av artiklarna i skriften har titeln ”Officiella och inofficiella bilder av en yrkesroll – den tysta kunskapens villkor”. Skrivet av Susanne Ekblad. Avsnittet utgörs av en empirisk undersökning med kvalitativ ansats vars syfte är att beskriva yrkesrollens villkor [rehabiliteringssamordnare hos Försäkringskassan] genom att ställa en officiell och en inofficiell bild av yrket mot varandra.

Tyvärr finns artikeln inte att tillgå i sin helhet på nätet, utan då får man beställa den i tryckt version.

Det är som att kliva in i en tidsmaskin, att åka tillbaka till 2003, en beskrivning av uppdraget som på sätt och vis håller än idag – konstigt nog.

Titeln rehabiliteringssamordnare finns idag 2018 inte hos Försäkringskassan, däremot har vi nu för tiden rehabkoordinatorer inom såväl hälso- & sjukvården som företagshälsovården.

Jag ska här nedan redovisa några citat från kapitlet med en egen kommentar i anslutning till dem.

”Bland alla olika ärendeslag som Försäkringskassan sköter skiljer sig rehabiliteringen så till vida att arbetet syftar till förändring av individers livssituation snarare än beviljandet av olika bidrag.”

Idag, 2018, har Försäkringskassans handläggare ett samordningsansvar, som regleras i Socialförsäkringsbalken. Det är ett tudelat uppdrag där, för att citera ovan ”beviljandet av olika bidrag” i praktiken tyvärr alltid går före samordningsansvaret.

Därför behövs koordinatorer inom hälso- & sjukvården och företagshälsovården idag. Koordinatorer som har som uppdrag att koordinera och samordna sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocessen.

”Tyst kunskap är ett begrepp som visat sig användbart för att förstå rehabiliteringssamordnarnas situation inom Försäkringskassan, och därmed villkoren för rehabiliteringsarbetet. Ett grundtagande för studien har varit att dessa besitter ett stort mått av tyst kunskap, som varken är känd eller erkänd inom organisationen som helhet. En av flera orsaker till att den förvärvade yrkeskunskapen inte är erkänd, kan vara den låga grad av professionalitet som yrkesgruppen hittills tillerkänts, med åtföljande låg status och svag maktposition.”

Jag blir ledsen när jag läser ovan. Tänk om yrkesgruppen rehabiliteringssamordnare hade tillerkänts hög grad av professionalitet och status och även utvecklats inom Försäkringskassan – hade det påverkat sjukfrånvarons utveckling senaste 15 åren?

”Det är viktigt att skapa en relation med den sjukskrivne som präglas av förtroende och tillit. En annan del i förhållningssättet handlar om att inte forcera. ”Ibland måste man vänta ut, så små frön och luta sig tillbaka och låta det gro.” Den sjukskrivna måste får pröva själv, och samordnaren behöver inte alltid säga hur hon tror att det ska gå.”

Just det här är en viktig del i uppdraget för koordinatorer inom hälso- & sjukvården och företagshälsovården. Att skapa en relation byggd på förtroende och tillit. Att inte forcera. Att ibland låta saker få gro. Det är en konstant balansgång.

”En rehabiliteringssamordnare säger, ”Man måste jobba individinriktat, det är ett bra uttryck. Det är ingen standardiserad massproduktion, man kan inte översätta det till ett tillverkningsföretag.” ”Vi är nästan som skräddare som ska sy en kostym. Den ena kroppen är inte den andra lik. För att kostymen ska sitta bra så måste man måttsy.”

Det är väldigt kloka ord från en rehabiliteringssamordnare hos Försäkringskassan, i början av 2000-talet.

Tyvärr upplever jag att det är tvärt emot hur Försäkringskassans handläggare arbetar idag. Man försöker få alla att passa i samma storlek på kostymen, vilket gör att den sitter illa på de flesta och vissa kan inte ens få kostymbyxorna över knäna eller få på sig kavajen, än mindre knäppa den. Jag tänker t ex på hur alla bedöms mot en ”standardiserad” definition av begreppet ”normalt förekommande arbete”, som ingen vet vad det egentligen är (utredning pågår inom socialdepartementet och blir klar under 2019…).

För de koordinatorer inom hälso- & sjukvården och företagshälsovården som jag utbildar så är det däremot just detta jag framhåller; vi måste utgå från varje individs individuella förutsättningar, i relation till faktisk arbetsgivare, för att ta oss fram. Det finns ingen standard som funkar för alla.

”Det som ses som mest problematiskt, är relationsproblem mellan sjukskrivna och deras arbetsgivare.”

Där kan vi nog enas om att det är så än idag, 2018. Ingen skillnad. Precis samma idag. När den relationen skaver så är det genast ett centralt hinder att lösa för att komma vidare. Ansvaret finns hos såväl den sjukskrivna som arbetsgivare att lösa det som skaver.

”Rehabiliteringssamordnarna betonar också vikten av att kontinuerligt följa upp rehabiliteringen.”

Exakt så! Det är A och O.

Det är det som idag är rehabsamordning/rehabkoordinering.

Att följa ärendet i mål.

Att hålla ihop hela processen tills överenskommet mål med rehabiliteringen har uppnåtts.

Ärende för ärende.

//Anna

Vem tar vem? #val2018

I detta val så har fram till nu sjukfrånvaron i Sverige inte varit en huvudsaklig valfråga för något parti, utan det är mera något som nämns i förbifarten. Det oroar mig.

2012 träffade jag dåvarande socialförsäkringsminister Ulf Kristersson i samband med ett seminarium om socialförsäkringen.

2016 lyckades jag bjuda in nuvarande socialförsäkringsminister Annika Strandhäll, att besöka rehabkoordinatorsutbildningen på KI.

Två ministrar. Två olika partier. Två helt olika block. 

Om en vecka finns det ett resultat från Val 2018. 

Ulf Kristersson är idag partiledare för Moderaterna och har i sitt valmanifest uttalat att man vill återinföra bortre tidsgräns i rehabiliteringskedjan. Tidsgränsen fungerade inte som den var förut så om den ska återinföras måste man se över vad som händer under tiden då den tickar på. Min åsikt är att rätt till rehabilitering för återgång i arbete ska göras tillgänglig, utredas och erbjudas med samma struktur som Försäkringskassan tar ställning till rätten till sjukpenning vid olika tidsgränser.

Avsaknad av rätt insats i rätt tid av rätt resurs är enligt mig orsaken varför vårt socialförsäkringssystem inte fungerar i praktiken.

Annika Strandhäll är en fantastisk talesperson för rehabkoordinatorer. Hon har drivit frågan och arbetet i regeringen, om att förstärka uppdraget med rehabkoordinatorer inom hälso- och sjukvården. Nu finns ett förslag om lag om rehabkoordinatorer från 2 jan 2019. Lagrådsremiss lämnades i slutet av förra veckan till lagrådet.

Jag är inte helt enig med hur denna lag har utformats då jag ser stora risker med hur den inte kommer fungera i praktiken. Mer om det i ett kommande inlägg.

Så, har du fått ett röstkort, använd det! Vad du än väljer! Använd din röst!

//Anna

Alltid helhetstänk vid återgång i arbete

Jag försöker hela tiden hålla mig uppdaterad när det gäller studier om funktionen rehabkoordinator. Studier som utgår från uppdraget inom såväl hälso- & sjukvården som företagshälsovården. Det är en förutsättning för mig, gällande de kurser jag håller för rehabkoordinatorer, på uppdrag av Karolinska Institutet Uppdragsutbildning.

Nu i dagarna fick jag tips om en studie från Institutet för stressmedicin Västra Götaland som i ett första steg redovisats i ett forskningsprotokoll (study protocol):

"Involving the employer to enhance return to work among patients with stress-related mental disorders – study protocol of a cluster randomized controlled trial in Swedish primary health care"

Klicka här för att komma till studien ››

Forskningsprotokollet är på engelska, och jag ska erkänna att då tycker jag oftast att det är lite svårt att förstå. Men, det som är svårt ska man träna på så jag såg till att jag hade Google translate tillgängligt om jag skulle köra fast på något ord. Fick nyttja det några gånger 🙂 


I Background (sid 1) läser jag:

The objective is to evaluate whether the early involvement of the patient’s employer can reduce the time for return to work compared to treatment as usual.


I Methods/design – Aim (sid 3) läser jag:

The primary hypothesis is that an early contact between caregiver, patient and employer can stimulate the employer to take measures at the workplace that advance patients’ RTW.


I Methods/design – The intervention (sid 4-5) läser jag:

When a GP had identified a patient for inclusion (step one), the RC set up a meeting with the patient. During this meeting, the RCs informed the patient about the study and collected his or her written consent. The patient filled out a questionnaire containing questions on background characteristics, occupation, symptoms, work stressors and private life stressors, work ability, RTW self-efficacy, employer activities, RTW motivation, and general health (see Table 2). The questionnaire took about 30 minutes to fill in. Patients declining participation were asked to fill in their year of birth, gender and occupation. The RC then used the questionnaire to interview the patient for about one hour (step two), scanned the questionnaire to the medical journal, and provided the GP with a summary. In the next step (step three), the RC called the patient´s employer and filled out a form containing questions about the employer’s view on the situation before and after the patient’s sick-leave, and about the employer’s readiness for the patient’s RTW. This form was also scanned to the medical journal, and the GP was provided with a summary. The procedure ended with a meeting between the RC, the GP, the patient and the employer to set up a plan for RTW (step four). After this final step, the RC filled out a checklist about protocol adherence.


Där tar formen för forskningsstudien slut.

Fyra steg som avslutas med att man upprättar en plan för återgång i arbete.

De fyra stegen är i princip samma steg som jag själv gör i mitt praktiska arbete som rehabkoordinator, dock på en företagshälsovård. Enda skillnaden är att jag oftast träffar patienten (för att använda samma språk) och har arbetsgivarkontakt före läkarbesöket, vilket gör att läkaren har en bred bakgrundsinformation från patient och arbetsgivare vid själva läkarbesöket.

Missförstå mig rätt.
Det är viktigt med tidig arbetsgivarkontakt.

För företagshälsovården är det helt naturligt, då arbetsgivaren är kunden. För hälso- & sjukvården och dess rehabkoordinatorer, som forksningsprotokollet ovan handlar om, är det ett relativt nytt moment i deras uppdrag.

Det är bra och viktigt att det görs studier om vikten och betydelsen av tidig arbetsgivarkontakt när det kommer till återgång i arbete.

Men.

För mig, som jobbat som rehabkoordinator i mer än 15 år och utbildat i minst 10 av dessa år, så är det inte att göra EN insats i början som ger störst effekt. Det är att efter den första tidiga insatsen med arbetsgivarkontakt regelbundet följa upp och stämma av den plan för återgång i arbete som upprättas och att löpande hålla den uppdaterad och anpassad till det som händer under tiden för återgång i arbete.

Medicinskt mående kan både förbättras och försämras, flera gånger om.

Förutsättning på arbetsplatsen kan förändras, t ex chefsbyten och omorganisationer.

Privata händelser kan förändra situationen.

Med mera.

Jag landar än en gång i, att när det kommer till återgång i arbete så måste man utgå från helheten; individen (privata och medicinska faktorer) likväl som arbetsgivare (organisatoriska faktorer). 

Dessa faktorer ska finnas med under hela vägen tillbaka i arbete, oavsett orsak till sjukskrivning/arbetsoförmåga. Det är mitt jobb som rehabkoordinator, tillsammans med mina kollegor som t ex läkare, psykologer och sjukgymnaster, att tillsammans med individen och dennes arbetsgivare planera och revidera planen löpande för att ta steg för steg i process återgång i arbete.

Det räcker inte bara med att koppla in arbetsgivaren tidigt i sjukfallet, utan det är vad vi alla gör från start till mål som är A och O i en framgångsrik och hållbar återgång i arbete.

Dessutom, en tidig arbetsgivarkontakt där arbetsgivaren tar bollen att se över möjlighet till eventuella arbetsanpassningar för återgång i arbete, gör inte i sig att återgång i arbete kan starta. Vi får inte glömma de medicinska faktorerna. Även om arbetsgivaren direkt kan göra arbetsanpassningar så kan det medicinska orsaka att återgång i arbete ännu inte kan starta. 

Tricket är att i tid synka medicinska förutsättningar för (start av) återgång i arbete med eventuella arbetsplatsanpassningar.

Men det är bara min åsikt.

//Anna

Fulltecknad kursstart! #rehabkoordinatorer #kursgrupp34

Idag händer det igen!

Aktuell kursstart är fullsatt!

Det är lika otroligt varje gång! Att vi fyller kurs efter kurs!

Så fantastiskt roligt att få jobba med en populär utbildning. En utbildning som startade 2010.

Snart har vi utbildat 1000 personer!

Behovet av rehabkoordinatorer inom såväl företagshälsovården som hälso- & sjukvården bara växer. De blir fler och fler. Dessutom är det ett stor intresse för kursen bland personal på HR-avdelningar.

För den som är intresserad kan vi även erbjuda en fördjupning för tidigare deltagare inom hälso- & sjukvården. En kurs om 3 hp.

“Fördjupning i rehabiliteringsprocessen för rehabkoordinatorer inom hälso- och sjukvården” 3 hp

Nyfiken på den nya kursen? Klicka här för mer info ››

Vi har inte glömt er inom företagshälsovården – det kommer en fördjupningskurs för er, nästa år! Håll utkik!

Trevlig helg!

Anna

Vem är egentligen bäst lämpad att sköta samordningen?

Jag läser igenom Försäkringskassans svar på regeringsuppdrag ”Uppföljning av sjukfrånvarons utveckling 2018”. Ingen direkt förvånade läsning, mer en sammanfattning av det vi redan vet.

Det jag lägger fokus på att läsa noggrant är de sista sidorna, punkt 8 Diskussion.

Här läser jag på sid 83:

”I januari 2018 fick Försäkringskassan i uppdrag av regeringen att förstärka sitt arbete med samordningsuppdraget och att utveckla stödet till individen. Det måste göras utan att släppa på kvaliteten i utredningar och bedömningar. Utmaningen består i att nå en bra balans mellan de två perspektiven i Försäkringskassans uppdrag. Även i långa sjukfall måste det finnas en aktiv handläggning och en kontinuerlig prövning av rätten till ersättning, samtidigt som vi ser till att individen får det stöd hen behöver för att kunna återgå i arbete.”

Att Försäkringskassan har ett samordningsansvar vet vi.

Att Försäkringskassan under många år har brustit i att praktisera sitt samordningsansvar har vi alla märkt.

Det tydligaste exemplet är att Försäkringskassan inte prioriterar att komma på avstämningsmöten.

Jag har, av kursdeltagare (rehabkoordinatorer inom hälso- & sjukvården och företagshälsovården) fått ta del av den ena efter andra berättelsen om allt från besked från Försäkringskassans handläggare om att de inte längre har i uppdrag att medverka vid avstämningsmöten, till att eftersom det finns en rehabkoordinator i ärendet så behöver de inte vara med utan denne kan återkoppla utfall av mötet till handläggaren, i efterhand, via telefon eller skriftlig dokumentation.

Idag regleras Försäkringskassan samordningsansvar i Socialförsäkringsbalken (SFB) 30 kap. 8-11 §

Försäkringskassans skyldigheter

8 § Försäkringskassan samordnar och utövar tillsyn över de insatser som behövs för rehabiliteringsverksamheten.

9 § Försäkringskassan ska i samråd med den försäkrade se till att
– den försäkrades behov av rehabilitering snarast klarläggs, och
– de åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering av den försäkrade.

10 § Försäkringskassan ska, om den försäkrade medger det, i arbetet med rehabiliteringen samverka med
– den försäkrades arbetsgivare och arbetstagarorganisation,
– hälso- och sjukvården,
– socialtjänsten,
– Arbetsförmedlingen, och
– andra myndigheter som berörs av rehabiliteringen av den försäkrade.

Försäkringskassan ska verka för att de organisationer och myndigheter som anges i första stycket, var och en inom sitt verksamhetsområde, vidtar de åtgärder som behövs för en effektiv rehabilitering av den försäkrade.

11 § Försäkringskassan ska se till att rehabiliteringsåtgärder påbörjas så snart det är möjligt av medicinska och andra skäl.

Grunden för att Försäkringskassan ska samordna insatser är att arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom (30 kap. 2 § SFB)

Det innebär att Försäkringskassan INTE har ett samordningsansvar för personer där arbetsförmågan ännu inte är nedsatt pga sjukdom, med andra ord utifrån ett förebyggande perspektiv.

Det kan handla om den som under många år har en smärtproblematik som kommer och går eller den som har en psykisk ohälsa som ännu inte genererat anmärkningsvärd sjukfrånvaro.

Det regeringsuppdrag som nämns ovan har Försäkringskassan besvarat till regeringen i rapporten ”Förstärkt arbete med att stödja individen i sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocessen”.

I rapporten beskriver Försäkringskassan sitt samordningsansvar på följande sätt:

”/…/att identifiera vilka personer som kan behöva rehabiliteringsinsatser för att kunna komma åter i arbete och i samarbete med bland annat hälso- och sjukvården, arbetsgivare och Arbetsförmedlingen se till att rehabiliteringsprocessen fungerar effektivt för den enskilde.”

För att verkligen förstå vad Försäkringskassan föreslår i sin rapport måste du läsa den i sin helhet.

När du läst den så läser du lagförslag om koordinerande insatser inom hälso- & sjukvården.

I lagförslaget kan vi bl a läsa följande:

”Koordineringsinsatserna ska således bara inriktas på de behov som ska tillgodoses av landstingen inom hälso- och sjukvårdsverksamheten, och inte omfatta insatser som andra aktörer ansvarar för enligt andra föreskrifter. Det innebär att behov som patienten har i form av motivationsoch stödinsatser för att kontakta arbetsgivare och andra aktörer, att klarlägga behov av anpassningar på arbetsplatsen eller på det sociala området eller i andra delar och att verka för att de tas om hand av rätt myndighet är uppgifter för Försäkringskassan och inte för landstingen genom koordineringsinsatserna.”

Sedan läser du Försäkringskassans remissyttrande på lagförslaget ovan.

Dessutom ska du läsa SKL’s remissyttrande om lagförslaget ovan.

Nu ska du sätta dig ner och fundera på om du får ihop alla dessa pusselbitar och om hälso- och sjukvården och Försäkringskassan kommer få ihop alla delar till den 1 januari 2018.

Dessutom ska vi få in arbetsgivare och Arbetsförmedlingen i denna ekvation.

Och framför allt – personen som det hela handlar om!

Jag hoppas verkligen att regeringens arbetsgrupp justerar lagförslaget utifrån såväl Försäkringskassans som SKL’s yttranden.

Med nuvarande förslag så blir uppdraget så snävt att nyttan urholkas på ett allvarligt sätt.

10 000 kr frågan är därför:

Vilken part är bäst lämpad att praktisera rehabsamordning med syfte om att hen kan vara kvar i arbete, återgå i arbete eller skapa förutsättningar för ingång till arbetsmarknaden, utifrån individen behov?

Är det EN part eller behöver ansvaret fördelas på flera parter?

Mitt (förenklade) förslag ser ut såhär:

Försäkringskassan samordnar socialförsäkringen utifrån sitt myndighetsuppdrag.

Hälso- & sjukvården koordinerar insatser inom hälso- & sjukvården.

Företagshälsan koordinerar insatser (på uppdrag av arbetsgivare) utifrån arbetsgivarens arbetsrättsliga rehabiliteringsansvar.

SLUTSATS: Samordnare och koordinatorer samverkar med varandra kring individen med syfte att skapa förutsättningar för återgång i arbete/vara kvar i arbete/ingång till arbetsmarknaden.

Det här är ett svårt och komplext område. Det är svårt att hitta enkla lösningar.

Alla parter behöver praktisera sin del av ansvaret. När det fungerar, oberoende av varandra, då kommer helheten fungera. Ingen part kan gå in och praktisera annan parts ansvar.

//Anna

PS. Jag är själv verksam som rehabkoordinator inom företagshälsovården och där är det kunden (arbetsgivare) som reglerar omfattningen av koordinatoruppdraget, utifrån målet att återgå i arbete/vara kvar i arbete.

 

återgång i arbete, rehabkoordinator utbildning, rehabiliteringskoordinator utbildning, koordinering av sjukskrivnings- och rehabprocessen, rehabexpert, rehabstrateg, rehabcoach, rehabprocess, sjukskrivningsprocess, rehabiliteringsansvar, rehabplan, rehabmöte, avstämningsmöte, arbetsträning, arbetsprövning, rehabiliteringskunskap för chefer, rehabpartner blogg, blogg rehab, blogg rehabkoordinator, rehabkoordinator blogg