Vem är egentligen bäst lämpad att sköta samordningen?

Jag läser igenom Försäkringskassans svar på regeringsuppdrag ”Uppföljning av sjukfrånvarons utveckling 2018”. Ingen direkt förvånade läsning, mer en sammanfattning av det vi redan vet.

Det jag lägger fokus på att läsa noggrant är de sista sidorna, punkt 8 Diskussion.

Här läser jag på sid 83:

”I januari 2018 fick Försäkringskassan i uppdrag av regeringen att förstärka sitt arbete med samordningsuppdraget och att utveckla stödet till individen. Det måste göras utan att släppa på kvaliteten i utredningar och bedömningar. Utmaningen består i att nå en bra balans mellan de två perspektiven i Försäkringskassans uppdrag. Även i långa sjukfall måste det finnas en aktiv handläggning och en kontinuerlig prövning av rätten till ersättning, samtidigt som vi ser till att individen får det stöd hen behöver för att kunna återgå i arbete.”

Att Försäkringskassan har ett samordningsansvar vet vi.

Att Försäkringskassan under många år har brustit i att praktisera sitt samordningsansvar har vi alla märkt.

Det tydligaste exemplet är att Försäkringskassan inte prioriterar att komma på avstämningsmöten.

Jag har, av kursdeltagare (rehabkoordinatorer inom hälso- & sjukvården och företagshälsovården) fått ta del av den ena efter andra berättelsen om allt från besked från Försäkringskassans handläggare om att de inte längre har i uppdrag att medverka vid avstämningsmöten, till att eftersom det finns en rehabkoordinator i ärendet så behöver de inte vara med utan denne kan återkoppla utfall av mötet till handläggaren, i efterhand, via telefon eller skriftlig dokumentation.

Idag regleras Försäkringskassan samordningsansvar i Socialförsäkringsbalken (SFB) 30 kap. 8-11 §

Försäkringskassans skyldigheter

8 § Försäkringskassan samordnar och utövar tillsyn över de insatser som behövs för rehabiliteringsverksamheten.

9 § Försäkringskassan ska i samråd med den försäkrade se till att
– den försäkrades behov av rehabilitering snarast klarläggs, och
– de åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering av den försäkrade.

10 § Försäkringskassan ska, om den försäkrade medger det, i arbetet med rehabiliteringen samverka med
– den försäkrades arbetsgivare och arbetstagarorganisation,
– hälso- och sjukvården,
– socialtjänsten,
– Arbetsförmedlingen, och
– andra myndigheter som berörs av rehabiliteringen av den försäkrade.

Försäkringskassan ska verka för att de organisationer och myndigheter som anges i första stycket, var och en inom sitt verksamhetsområde, vidtar de åtgärder som behövs för en effektiv rehabilitering av den försäkrade.

11 § Försäkringskassan ska se till att rehabiliteringsåtgärder påbörjas så snart det är möjligt av medicinska och andra skäl.

Grunden för att Försäkringskassan ska samordna insatser är att arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom (30 kap. 2 § SFB)

Det innebär att Försäkringskassan INTE har ett samordningsansvar för personer där arbetsförmågan ännu inte är nedsatt pga sjukdom, med andra ord utifrån ett förebyggande perspektiv.

Det kan handla om den som under många år har en smärtproblematik som kommer och går eller den som har en psykisk ohälsa som ännu inte genererat anmärkningsvärd sjukfrånvaro.

Det regeringsuppdrag som nämns ovan har Försäkringskassan besvarat till regeringen i rapporten ”Förstärkt arbete med att stödja individen i sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocessen”.

I rapporten beskriver Försäkringskassan sitt samordningsansvar på följande sätt:

”/…/att identifiera vilka personer som kan behöva rehabiliteringsinsatser för att kunna komma åter i arbete och i samarbete med bland annat hälso- och sjukvården, arbetsgivare och Arbetsförmedlingen se till att rehabiliteringsprocessen fungerar effektivt för den enskilde.”

För att verkligen förstå vad Försäkringskassan föreslår i sin rapport måste du läsa den i sin helhet.

När du läst den så läser du lagförslag om koordinerande insatser inom hälso- & sjukvården.

I lagförslaget kan vi bl a läsa följande:

”Koordineringsinsatserna ska således bara inriktas på de behov som ska tillgodoses av landstingen inom hälso- och sjukvårdsverksamheten, och inte omfatta insatser som andra aktörer ansvarar för enligt andra föreskrifter. Det innebär att behov som patienten har i form av motivationsoch stödinsatser för att kontakta arbetsgivare och andra aktörer, att klarlägga behov av anpassningar på arbetsplatsen eller på det sociala området eller i andra delar och att verka för att de tas om hand av rätt myndighet är uppgifter för Försäkringskassan och inte för landstingen genom koordineringsinsatserna.”

Sedan läser du Försäkringskassans remissyttrande på lagförslaget ovan.

Dessutom ska du läsa SKL’s remissyttrande om lagförslaget ovan.

Nu ska du sätta dig ner och fundera på om du får ihop alla dessa pusselbitar och om hälso- och sjukvården och Försäkringskassan kommer få ihop alla delar till den 1 januari 2018.

Dessutom ska vi få in arbetsgivare och Arbetsförmedlingen i denna ekvation.

Och framför allt – personen som det hela handlar om!

Jag hoppas verkligen att regeringens arbetsgrupp justerar lagförslaget utifrån såväl Försäkringskassans som SKL’s yttranden.

Med nuvarande förslag så blir uppdraget så snävt att nyttan urholkas på ett allvarligt sätt.

10 000 kr frågan är därför:

Vilken part är bäst lämpad att praktisera rehabsamordning med syfte om att hen kan vara kvar i arbete, återgå i arbete eller skapa förutsättningar för ingång till arbetsmarknaden, utifrån individen behov?

Är det EN part eller behöver ansvaret fördelas på flera parter?

Mitt (förenklade) förslag ser ut såhär:

Försäkringskassan samordnar socialförsäkringen utifrån sitt myndighetsuppdrag.

Hälso- & sjukvården koordinerar insatser inom hälso- & sjukvården.

Företagshälsan koordinerar insatser (på uppdrag av arbetsgivare) utifrån arbetsgivarens arbetsrättsliga rehabiliteringsansvar.

SLUTSATS: Samordnare och koordinatorer samverkar med varandra kring individen med syfte att skapa förutsättningar för återgång i arbete/vara kvar i arbete/ingång till arbetsmarknaden.

Det här är ett svårt och komplext område. Det är svårt att hitta enkla lösningar.

Alla parter behöver praktisera sin del av ansvaret. När det fungerar, oberoende av varandra, då kommer helheten fungera. Ingen part kan gå in och praktisera annan parts ansvar.

//Anna

PS. Jag är själv verksam som rehabkoordinator inom företagshälsovården och där är det kunden (arbetsgivare) som reglerar omfattningen av koordinatoruppdraget, utifrån målet att återgå i arbete/vara kvar i arbete.

 

Det goda rehabmötet

Vad gör ett rehabmöte framgångsrikt? Jag har själv varit med på, och lett möten som varit såväl framgångsrika som möten som varit en fullkomlig katastrof! Det ingår i rollen som rehabkoordinator.

Jag vill här dela med mig av det jag ser som framgångsfaktorer i ett bra rehabmöte och kanske även några fallgropar… 🙂

Men först – skillnaden mellan rehabmöte och avstämningsmöte.  Vid ett avstämningsmöte så medverkar Försäkringskassan och de har även en tydlig struktur för dessa möten i allt från kallelse, genomförande till dokumentation.

Möten där Försäkringskassan inte medverkar brukar kallas rehabmöte. En mötesform som ibland även kallas ”trepartsmöte” eller ”flerpartsmöte”.

Det viktiga är egentligen inte vad mötet heter utan hur det hanteras.

Syfte

Utan ett tydligt syfte med mötet så är risken väldigt hög att mötet blir ostrukturerat, utan riktning.

Jag rekommenderar även att syftet med mötet kommuniceras med samtliga mötesdeltagare innan mötet, t ex i kallelsen/inbjudan.

När mötet genomförs är det bra att påminna som syftet med mötet, i och med att mötet startar.

De vanligaste orsakerna till rehabmöte brukar vara:

  • Att alla parter ska få ett gemensamt nuläge och möjlighet till dialog och gemensam planering.
  • Sjukskrivning på 100 % har pågått en tid och det är dags att planera för start av återgång i arbete.
  • Uppföljning och fortsatt planering av en återgång i arbete som är i gång.

Deltagare

Det ska aldrig vara fler deltagare på ett rehabmöte än nödvändigt.

Varför? Jo, för att ett rehabmöte är för den person det handlar om ofta ett känslomässigt, och ibland, jobbigt möte. Att då sitta i ett rum med väldigt många personer kan vara väldigt påfrestande.

Vilka som ska medverka på mötet hänger ihop med SYFTE med mötet. Syfte avgör deltagare.

Den person som mötet handlar om ska även innan mötet veta vilka som kommer på mötet. Detta för att de som medverkar får tillgång till information som kan vara skyddad av tystnadsplikt/sekretess.

Dessutom har den person mötet handlar om, rätt att ha med sig en stödperson, t ex facklig eller anhörig.

Det finns ingen lag som begränsar antal stödpersoner. Jag har hållit i rehabmöte där det varit med både partner, vuxna barn och facklig. Redan när jag möter dem i väntrummet så vet jag att det här med stor sannolikhet inte kommer bli ett bra möte.

Mitt riktmärke är att om chef har med sig HR så bör medarbetaren ha med en stödperson. Det gör att det blir balans vid mötet.

När personen det handlar om har med 2 fackliga och chefen är ensam representant från arbetsgivare så blir det genast en ohållbar situation där chefen direkt hamnar i underläge. Detsamma gäller om personen det handlar om kommer själv och chefen har med sig HR.

Plats

Ofta är det bra att ha denna typ av möte på en neutral plats, t ex vårdcentralen eller företagshälsovården.

Samtidigt kan det av praktiska skäl, för den som är på väg tillbaka i arbete, vara lika rätt att ha mötet på arbetsplatsen. Det ger även mig som rehabkoordinator en möjlighet att få besöka arbetsplatsen och på så sätt få en bättre kunskap om arbetsgivaren och arbetsförhållanden.

Kallelse

Vem kallar deltagarna till ett rehabmöte?

Vanligast är att det är arbetsgivare, företagshälsovård eller hälso- & sjukvården.

Kallelsen bör vara skriftlig, t ex ett brev eller mail. Idag är det inte heller helt ovanligt med en Outlook-inbjudan så tiden för mötet hamnar direkt i mötesdeltagarnas kalendrar.

Det är även bra att ha en viss framförhållning.

Tidsåtgång

Min varmaste rekommendation är att ett rehabmöte inte överstiger 60 minuter. Själv siktar jag alltid på 45 min för att ha tid att ”knyta ihop säcken” i slutet på mötet.

Vid själva mötet kan det inledningsvis vara bra att påminna mötesdeltagarna om vilken tid som är avsatt för mötet – det ger alla en ram att förhålla sig till.

En eller flera mötesdeltagare kan även ha en tid att passa efter mötet.

Förberedelse inför rehabmöte

När alla mötesdeltagare har förberett sig inför ett rehabmöte så tenderar rehabmötet bli riktigt bra och kvalitativt!

Som rehabkoordinator på en företagshälsovård kan jag omöjligt komma ihåg vad som hänt på tidigare möten varför jag alltid planerar in 15 min inläsning innan rehabmötet så jag har en aktuell bild av vad som hänt sedan sist och vad vi kom överens om då.

Om det är första rehabmötet i ärendet så uppdaterar jag mig på vad syftet med mötet är och vilken information jag har om ärendet så jag har koll på fakta i ärendet.

Mötesledare

Att alla får komma till tals vid ett rehabmöte är grunden för ett balanserat möte.

Idag när vi har rehabkoordinatorer inom såväl företagshälsovården som hälso- och sjukvården så är min erfarenhet och åsikt att just rehabkoordinator är den bäst lämpade att leda mötet, att fördela ordet, att mötet håller röd tråd utifrån syftet med mötet och att tidsramen för mötet inte överskrids.

Dokumentation

Mötet ska alltid dokumenteras.

Arbetsgivaren har ett arbetsrättsligt ansvar att säkerställa sin egen dokumentation i rehabprocessen.

Hälso- & sjukvården samt företagshälsovården dokumenterar i sina journalsystem.

Övriga parter som medverkar brukar föra sin egna minnesanteckningar.

När många beslut fattas vid ett möte är det bra om det från mötet finns en gemensam dokumentation. En gemensam dokumentation där alla mötesdeltagare har samma information.

Dokumentation från ett rehabmöte gör även att man vid nästa mötet har något att följa upp och planera vidare från vid nästa möte.

Nästa möte

När alla mötesdeltagare är samlade är det lämpligt att ta ställning till om det är aktuellt att följa upp med ett nytt rehabmöte framöver. I sådana fall är det enklast att boka tiden där och då när alla är närvarande och oftast har med sig sina kalendrar.

Frekvens

Hur ofta ska man egentligen ha rehabmöten? I utbildningar jag håller för rehabkoordinatorer så märker jag att man gärna bokar upp möten lite för ofta, för säkerhets skull…

Handlar det om en person som är i en process av upptrappning i arbetsförmåga och rehabmöte syftar till att stämma av processen och planera den så är min erfarenhet att det är bra med ett nytt rehabmöte efter de 4 första veckorna av återgång i arbete, oavsett friskskrivningsgrad. Därefter brukar jag lägga nästa möte efter 6-8 veckor och mötet efter det 8-10 veckor fram i tiden.

Ju lägre fram i processen, desto längre tid mellan rehabmöte. Såväl företagshälsovård som hälso- & sjukvården ska från start jobba för att jobba bort behovet av sig själva. Det får inte bli självuppfyllande med täta möten för då hinner det aldrig bli ”vardag” och det blir svårt att fånga upp ev behov av justeringar då man hela tiden håller ärendet under armarna.

Summering av mötet

Innan mötesdeltagarna skiljs åt är det bra att summera mötet, vad man har kommit fram till och vad som händer härnäst efter mötet.

Nr 1. Har syftet med mötet uppnåtts?

Nr 2. Vad har man vid mötet beslutat och har ansvar fördelats bland mötesdeltagarna?

Nr 3. Hur ser den fortsatta planeringen ut? Har tid bokats för nästa rehabmöte?

Vad gör man om mötet spårar ut?

Jag har varit på rehabmöte där personer stormar ut ur rummet.

Känslorna går höga.

Det kan vara såväl tårar som höjda röster.

I ett sånt läge måste man alltid ta en paus i mötet. Ge den upprörda parten en möjlighet att lämna rummet en stund för att samla sig.

Ibland kan man återuppta mötet efter en kort paus, ibland går det inte och då får man boka ett nytt möte.

I det läget personen det handlar om reser sig upp, tar sina tillhörighet och går hem är det att rekommendera att den som är kvar vid mötet, och är mest lämpad, kontaktar personen senare samma dag för att stämma av hur denne mår. Inte bara låta det vara.

En kort ”Kom-i-håg” – vid det faktiska mötet

  1. Förbered gärna rummet där mötet ska hållas genom att sätta in glas och en kanna vatten. Det kan även vara bra med en ask pappersservetter då det kan bli känslomässigt.
  2. Hälsa alla välkomna
  3. Påminn om de tid som är avsatt för mötet
  4. Påminn om syftet med mötet
  5. Om det är en eller fler mötesdeltagare som inte har träffats tidigare – gör en presentationsrunda.
  6. Påminn om vad som beslutades vid förra mötet – om detta är ett rehabmöte i en pågående process.
  7. Låt alla komma till tals.
  8. Håll tiden för mötet.
  9. Summera mötet
  10. Dokumentera mötet.

Den här känslan vill jag ha efter ett rehabmöte!

Egna erfarenheter?

Avslutningsvis – har du erfarenhet från rehabmöte – gärna erfarenheter där du lärde dig något som du tagit med dig i andra möten – dela gärna med dig i kommentarsfälten nedan.

//Anna

Vad är nyttan med företagshälsovård?

Jag märker i mitt arbete sedan 15 år att det finns många åsikter, tyckanden och erfarenheter när det kommer till företagshälsovården.

Arbetsgivare som undrar vad de ska ha företagshälsovården till – det kostar ju bara pengar. Personal på vårdcentraler som inte kan förstå varför inte ”företagshälsovården tar ansvar för att hantera det här ärendet som tydligt har med jobbet att göra” och även företagshälsovården själv som består en bred resursstark profession men som kanske inte alltid är lika duktiga på att förklara nyttan för sina kunder…

”Vad är egentligen nyttan med företagshälsovård?” ”De gör väl vara hälsoundersökningar? eller?”

I mina ögon är företagshälsovården en otroligt intressant och spännande bransch med så många dimensioner och åsikter.

Det finns så mycket möjligheter!

Så – vi måste se till att lära oss mer om vad det hela handlar om så vi kan ha konstruktiva dialoger och lönsamma samarbeten!

Nu har jag i dagarna läst 3 dokument som bidrar till att förtydliga företagshälsovårdens uppdrag, utifrån såväl branschens eget perspektiv men framför allt kundens – arbetsgivares – perspektiv.

Dokumenten är:

  1. Doktorsavhandling ”Samarbete mellan kund och företagshälsovård: Mekanismer av betydelse för förebyggande arbetsmiljöarbete” av Lisa Schmidt

2 och 3. Upphandlingsguide av företagshälsovård för privat resepktive offentlig sektor utgivet av Sveriges Företagshälsor

Bonus är en illustrativ film från Sveriges Företagshälsor

//Anna

PS. Bonus nr 2 är alla riktlinjer som är framtagna för företagshälsovården av Företagshälsans riktlinjegrupp. Material som är till nytta för såväl företagshälsovårdens egen personal som arbetsgivare som personal inom hälso- & sjukvården.

Jag brinner för att förbättra och förenkla processer!

Så länge jag kan minnas har jag varit intresserad av att skapa processer! Tydliga enkla flöden med tillhörande processbeskrivning. Allt för att förenkla för den som ska göra jobbet i praktiken.

I mitt arbete som rehabkonsult är det speciellt viktigt då arbetsgivare ofta upplever ämnet kring sjukskrivning, rehab, anpassningar och lagar krångligt och svårt.

När jag utbildar rehabkoordinatorer så är det ofta tydliga enkla uppdragsbeskrivningar, processer och verktyg som efterfrågas.

Att få hjälpa en arbetsgivare eller rehabkoordinator med verktyg som förenklar dennes arbete är en fantastisk förmån.

Att få till en process som fungerar i praktiken är fantastiskt!

Om jag får en process i min hand som är för detaljerad och svår att genomföra i praktiken så sätter min hjärna genast igång med att leta efter sätt att förenkla och förtydliga.

För mig är en process dynamisk och levande. Viktig att hålla aktuell och uppdaterad.

Ett fantastiskt kreativt, utmanande och spännande arbete!

Idag har jag just suttit med denna typ av uppgift. Ja, det är lördag men ibland jobbar jag på en lördag och är ledig i veckan istället 😉

Att på pränt få ner tankar och idé som har marinerats i huvudet en tid är så befriande och energiskapande!

Det ska vara användbart! Annars kan det lika gärna vara…

//Anna

 

Handledning för rehabkoordinatorer!

Jag har fått förtroendet att få uppdrag som handledare till rehabkoordinatorer!

Det är fantastiskt utvecklande och utmanande!

De jag handleder väljer själva vad de vill ta upp, det kan vara generella frågor som t ex vad är bra att tänka på när man ska ha ett rehabmöte eller när ska man ha med Försäkringskassan till faktiska ärenden av krångligare karaktär där man kört fast och inte riktigt vet hur man ska gå vidare.

I den här rollen, att få hjälpa andra att utvecklas i sina uppdrag, trivs jag fruktansvärt bra! Det är så roligt!!

Så, är du nyfiken på handledning så kan du läsa mer om upplägget och arvode HÄR ››

Hör gärna av dig om du har frågor!

//Anna

Beklämmande läsning om Försäkringskassan

I mitt jobb med att utbilda rehabkoordinatorer så läser jag en hel del rapporter. Det är även av stort värde i möte med mina uppdragsgivare så som t ex arbetsgivare och företagshälsovård.

Jag har nu läst den senaste rapporten från INPSF – Inspektionen för socialförsäkringen Rapport 2017:9 ”Bedömningar vid 90 och 180 dagar i rehabiliteringskedjan”.

Syftet med denna granskning är att bedöma om Försäkringskassan utreder och tillämpar rehabiliteringskedjan i prövningar efter 90 och 180 dagar, och i så fall med vilken kvalitet. Syftet är därutöver att redogöra för ISF:s syn på hur sjukskrivningsprocessen kan bli bättre.

Det finns flera viktiga delar i denna rapport och utdragen nedan är de som jag finner extra viktiga och betydelsefulla. Jag rekommenderar dig att läsa igenom hela rapporten. Det visar på betydelsen av att vi alla parter arbetar med en aktiv process när det kommer till sjukskrivning, rehabilitering och återgång i arbete.

/../ behovet av åtgärder kan förändras under ärendets gång. Det kan ske med utgångspunkt från rehabiliteringskedjans fasta tidsgränser, men även bero på att den försäkrades situation förändras både medicinskt eller arbetsmässigt. Detta ställer krav på att Försäkringskassans handläggare är aktiva och genomför nödvändiga utredningsåtgärder men också fångar upp impulser från de olika aktörerna i sjukskrivnings-processen. Det är detta som till stor del är Försäkringskassans samordningsansvar, det vill säga att i samråd med den försäkrade föra processen framåt med stöd av andra aktörer såsom arbetsgivaren, hälso- och sjukvården och Arbetsförmedlingen.
Det är samtidigt viktigt att poängtera att utredningen och samordningen inte i första hand handlar om att alla försäkrade ska få aktiv rehabilitering eller att de behöver någon form av sådan för att kunna återgå i arbete. Försäkringskassans samordningsansvar handlar till stor del om att identifiera de försäkrade som faktiskt behöver rehabilitering. Det gäller med andra ord att urvalsprocessen är grundlig och att bedömningarna blir de rätta, för att förhindra obefogade och onödiga åtgärder i handläggningen.
Den försäkrade bör tillsammans med arbetsgivaren, hälso- och sjukvården och Arbetsförmedlingen vara de aktörer som bäst kan identifiera och hitta lösningar på hur den försäkrade ska kunna återgå i arbete i varje enskilt fall.
För att Försäkringskassan ska kunna göra bedömningar enligt sjukförsäkringens rehabiliteringskedja behöver myndigheten klarlägga de förhållanden som har betydelse i varje enskilt fall. 

/../ 

Bedömningar av god kvalitet är en förutsättning för att kunna säkerställa att de personer som har rätt till sjukpenning för nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom också får förmånen.

/../

Det är dessutom från ett såväl privatekonomiskt som samhällsekonomiskt perspektiv mycket viktigt att den försäkrade kan få möjlighet att återgå i arbete så snart det är möjligt.

/../

Syftet med att införa rehabiliteringskedjan inom sjukförsäkringen var att råda bot på den passivitet som kännetecknade sjukskrivningsprocessen.
Försäkringskassan har en central roll för att upprätthålla en väl fungerande sjukskrivningsprocess. Försäkringskassan har en utredningsskyldighet. Det betyder att Försäkringskassan ska se till att varje ärende blir utrett i den omfattning som behövs i det enskilda fallet.
Försäkringskassans samordningsansvar tar inte ifrån övriga parter deras ansvar. Arbetsgivaren har till exempel ett rehabiliteringsansvar enligt socialförsäkringsbalken och arbetsmiljölagen (1977:1160) som inte påverkas av Försäkringskassans arbete.

Försäkringskassan behöver alltså kontinuerligt både bedöma rätten till ersättning och klarlägga behovet av rehabiliteringsåtgärder, i enlighet med vad lagstiftningen föreskriver vid olika tidpunkter i sjukfallet.
ISF visade i en studie från år 2014 att den enskilda handläggarens egen inställning till arbetet på Försäkringskassan kan påverka utgången av ett ärende.

Utredning och bedömning efter 90 dagar i rehabiliteringskedjan

Det huvudsakliga resultatet från granskningen är att bara cirka en tredjedel av de granskade ärendena innehåller en dokumenterad bedömning av rätten till sjukpenning efter 90 dagar som är baserad på en tillräcklig utredning. Granskningen visar också att Försäkringskassan alltför sällan involverar den försäkrade och arbetsgivaren i sjukskrivningsprocessen.
För att uppnå syftet med lagstiftningen är det inte tillräckligt att Försäkringskassan bedömer rätten till sjukpenning i förhållande till rätt bedömningsgrund enligt lagen. För att bedömningen ska bli korrekt i sak måste myndigheten också ha ett tillräckligt beslutsunderlag. När sjukfallet har passerat 90 dagar förutsätter detta att myndigheten har utrett vilka arbetsuppgifter den försäkrade har i sitt ordinarie arbete och om det finns möjligheter att anpassa dem. Myndigheten måste också ha utrett om det finns möjligheter att omplacera den försäkrade till andra arbetsuppgifter hos arbetsgivaren. För den som är deltidssjukskriven bör Försäkringskassan också utreda hur förläggningen av arbetstiden vid deltidssjukskrivning ser ut, eftersom arbetstiden vid deltidssjukskrivning måste överensstämma med graden av utbetald sjukpenning.

I hälften av de granskade ärendena bedömer ISF att kvaliteten i utredningarna inte är tillräcklig utifrån vad ärendet kräver. Det gäller oavsett om Försäkringskassan har bedömt rätten till sjukpenning mot rätt bedömningsgrund eller inte. I dessa ärenden har Försäkringskassan inte förutsättningar för att kunna göra en kvalitativt god bedömning.
Den allra vanligaste orsaken till brister i utredningen är att det saknas uppgift om arbetsgivaren kan erbjuda andra arbetsuppgifter. Det är också vanligt att det saknas uppgifter om arbetsgivaren kan erbjuda tillfälliga arbetsuppgifter. Uppgiften om tillfälligt arbete borde dessutom redan ha utretts i samband med den första bedömningen av rätten till sjukpenning, det vill säga från dag 15 i sjukfallet. Ganska många ärenden saknar också uppgifter om vad det ordinarie arbetet ställer för krav på arbetsförmågan eller hur arbetet skulle kunna anpassas. I drygt en tredjedel av ärendena där utredningen är otillräcklig saknas uppgifter om hur den försäkrade förlägger sin arbetstid under deltidssjukskrivning.

Försäkringskassan involverar den försäkrade i sjukskrivningsprocessen för sällan

Sammanfattningsvis visar granskningen att Försäkringskassan i de allra flesta ärenden har haft kontakt med den försäkrade, vanligtvis per telefon eller genom brev. Men granskningen visar också att Försäkringskassan och den försäkrade i dessa kontakter sällan diskuterar vilka anpassningar eller omplaceringar som den försäkrade tror kan vara möjliga på arbetsplatsen. En diskussion med den försäkrade bör vara grundläggande i Försäkringskassans arbete med att utreda ärendet inför bedömningen av rätten till sjukpenning efter 90 dagar,
Resultaten visar att Försäkringskassan i bara drygt 25 procent av ärendena har utrett hur den försäkrade ser på möjligheterna till anpassning av arbetet eller omplacering på arbetsplatsen. Här finns det alltså en stor potential till förbättringar och effektiviseringar i sjukskrivningsprocessen, genom att i högre utsträckning använda kontakterna för att fråga efter rätt information och göra tillräckliga utredningar.
I flera av de granskade ärendena har den försäkrade signalerat att den psykiska miljön på arbetsplatsen är problematisk och är ett hinder för att återgå i arbete. Men Försäkringskassan har inte i något av fallen inlett en diskussion med arbetsgivaren utifrån denna information.

Planeringen i ärendena är bristfällig och inte förankrad med den försäkrade

I knappt 10 procent av ärendena saknas en planering helt. Utöver dessa ärenden finns det i drygt 50 procent av samtliga ärenden endast noterat vad nästa steg i handläggningen är, till exempel att Försäkringskassan ska invänta nästa läkarintyg eller en friskanmälan. I cirka 25 procent av ärendena består planeringen av att den försäkrade ska återgå till arbete genom en successiv upptrappning av arbetstiden. I några enstaka av dessa ärenden är detta kombinerat med någon form av anpassning av arbetet. I ett ärende består planeringen av att den försäkrade ska återgå i arbete med hjälp av arbetsträning i kombination med medicinsk rehabilitering. I cirka 10 procent av ärendena består planeringen av att den försäkrade ska återgå till arbete endast med hjälp av medicinsk rehabilitering, till exempel fysioterapi. I ett ärende inväntar Försäkringskassan en medicinsk utredning, medan arbetsresor i ett annat ärende ska göra det möjligt för den försäkrade att återgå i arbete. 

ISF bedömer att det är grundläggande att planeringen är förankrad med den försäkrade för att den försäkrade ska kunna ta sin del av ansvaret för att återgå i arbete. ISF har därför även undersökt om planeringen för hur den försäkrade ska kunna återgå i arbete är avstämd och förankrad med den försäkrade. 

Undersökningen visar att planeringen bara är förankrad med den försäkrade i en fjärdedel av samtliga ärenden där det finns en dokumentation om någon form av planering eller ett nästa steg i handläggningen. Resultaten visar dessutom att cirka 30 procent av de försäkrade inte är medvetna om Försäkringskassans planering i de fall denna innebär att den försäkrade ska återgå till arbetet genom en deltidssjukskrivning.

Utredning och planering med arbetsgivaren sker bara i begränsad utsträckning

Sammanfattningsvis visar granskningen att Försäkringskassan i 40 procent av samtliga ärenden inte har tagit kontakt med den försäkrades arbetsgivare. I drygt 50 procent av ärendena har Försäkringskassan begärt in ett arbetsgivarutlåtande. I cirka 20 procent har Försäkringskassan kontaktat arbetsgivaren per mejl eller telefon.

/../

Det är av central betydelse att Försäkringskassan inhämtar information från arbetsgivaren och för en diskussion med denne om möjligheterna att anpassa den försäkrades arbetsuppgifter eller möjligheterna till omplacering till andra arbetsuppgifter.

/../

I cirka 40 procent av samtliga ärenden har Försäkringskassan inte haft någon kontakt med den försäkrades arbetsgivare varken per telefon, genom att begära in ett arbetsgivarutlåtande eller på annat sätt. Detta trots att Försäkringskassan inför bedömningen efter 90 dagar i sjukfallet ska utreda och klarlägga vilka möjligheter det finns att anpassa arbetet eller omplacera den försäkrade till andra arbetsuppgifter.

Utredning och bedömning efter 180 dagar i rehabiliteringskedjan

Sammanfattningsvis visar granskningen att i 64 procent av ärenden har Försäkringskassan gjort en bedömning efter 180 dagar i rehabiliteringskedjan utifrån de krav som ställs i lagstiftningen och det finns även en bedömning som är underbyggd av en utredning av tillräcklig kvalitet. I övriga ärenden har Försäkringskassan antingen inte bedömt rätten till sjukpenning på ett sätt som svarar mot kraven enligt rehabiliteringskedjan, eller så finns det brister i utredningen som innebär att myndigheten inte har haft ett tillräckligt beslutsunderlag för att kunna fatta ett beslut.
Att det finns en planering i ärendet och att planeringen är förankrad med den försäkrade är ett tecken på att Försäkringskassan har kontroll över sjukskrivningsprocessen i det enskilda ärendet. En planering där den försäkrade är involverad gör det möjligt för den försäkrade att kunna veta vad som förväntas av hen.

/../

I de ärenden där det finns någon form av planering eller där nästa steg i handläggningen är noterad i ärendeakten har Försäkringskassan i drygt 60 procent av ärendena inte förankrat planeringen med den försäkrade. Detta trots att det är ärenden som har pågått i ett halvår.
Kvalitetsbristerna beror till stor del på att det saknas ett grundläggande utredningsarbete i ärendena
Bristerna i bedömningarnas kvalitet efter 90 dagar består främst av att de är dåligt underbyggda, det vill säga att det saknas väsentlig information i ärendena. Det saknas ofta uppgifter om det finns möjlighet att anpassa arbetsuppgifterna eller omplacera den försäkrade hos arbetsgivaren. Det saknas också ofta uppgifter om vilka möjligheter det finns till annat tillfälligt arbete hos arbetsgivaren. Detta borde vara utrett redan före den 90:e dagen i sjukfallet. 

Vad gäller bedömningen efter 180 dagar så är det framförallt uppgifter om vilken arbetsförmåga den försäkrade har i ett normalt förekommande arbete som saknas. Det saknas ibland även uppgifter om de särskilda skäl som finns i ärenden där bedömningen mot ett normalt förekommande arbete skjutits upp.
Grundläggande utredningar behöver bli bättre
Utöver iakttagelserna kring de bedömningar som görs vid de fasta tidsgränserna identifierar ISF ett flertal förbättringsområden när det gäller Försäkringskassans hantering av ärenden i sjukskrivningsprocessen. För det första behöver arbetet med grundläggande utredningar utvecklas. Med grundläggande utredning avses både att värdera den information som finns tillgänglig i ärendet och att vid behov hämta in kompletterande uppgifter. För det andra behöver relevanta aktörer oftare involveras i processen.

/../

ISF ser till exempel att Försäkringskassan alltför sällan för en diskussion med den försäkrade och arbetsgivaren om att anpassa arbetsplatsen eller om den försäkrade kan omplaceras på arbetsplatsen.
Försäkringskassan måste fullgöra sina uppgifter för en väl fungerande sjukskrivningsprocess
En väl fungerade sjukskrivningsprocess förutsätter att alla aktörer tar sitt ansvar. Det gäller både den enskilde, hens arbetsgivare, hälso- och sjukvården och Försäkringskassan. För att Försäkringskassans arbete i sjukskrivningsprocessen ska vara framgångsrikt behöver Försäkringskassan i varje enskilt ärende klarlägga vilka utredningsåtgärder eller andra åtgärder som behöver genomföras.


/../

Försäkringskassan måste leva upp till sin utredningsskyldighet.

/../

ISF vill understryka vikten av att varje ärende handläggs utifrån de individuella förutsättningarna i respektive fall. Att sträva efter att genomföra vissa specifika utredningsåtgärder i samtliga ärenden kan vara kontraproduktivt.

/../

Det gäller att handläggaren hos Försäkringskassan kan identifiera både om och när det behövs ytterligare åtgärder i ärendet. Även behovet av åtgärder kan förändras under ärendets gång. Det kan ske med utgångspunkt från rehabiliteringskedjans fasta tidsgränser, men även bero på att den försäkrades situation förändras medicinskt eller arbetsmässigt. Detta ställer krav på att Försäkringskassan har en aktiv handläggning som både utreder och fångar upp impulser från de olika aktörerna i sjukskrivningsprocessen.

/../

För att den försäkrade ska få möjlighet att återgå i arbete behöver alltså Försäkringskassan fullgöra sina skyldigheter i enlighet med lagstiftningen. I annat fall kan den försäkrade hamna i en situation där Försäkringskassan inte längre kan bevilja sjukpenning utifrån rehabiliteringskedjans regler, samtidigt som myndigheten, i samarbete med övriga aktörer som arbetsgivaren och hälso- och sjukvården, inte gjort tillräckligt för att göra det möjligt för den försäkrade att återgå i arbete.

Så, efter att ha läst dess utdrag ur rapporten – vad är dina funderingar och kommentarer?

//Anna

Jag älskar krångliga ärenden!

I början på veckan blev jag kontaktad av en kund. Den här gången gällde det ett av deras rehabärenden där de som arbetsgivare hade kört fast.

Försäkringskassan överväger att nolla SGI (sjukpenninggrundande inkomst) och har innan dess, i pågående ärende, beslutat om att dra in sjukpenning till följd av att de bedömer att den försäkrade kan ta ett annat normalt förekommande arbete. Detta utifrån de läkarintyg som har sänts till till Försäkringskassan.

Min kund har fått medarbetarens medgivande till att jag får ta del av materialet så vi (jag och HR) sätter oss ned och jag börjar gå igenom bunten med papper.

  1. Det blir snabbt tydligt att läkarintygen inte beskriver en aktivitetsbegränsning i fält 5 som stryker att arbetsförmågan är nedsatt. Inte ens i förhållande till ordinarie tjänst. Detta är då läkarintyg från såväl primärvård som företagshälsovård. Därför har Försäkringskassan gjort en korrekt bedömning om att dra in sjukpenningen utifrån de intyg som de fått in.
  2. När jag med HR går igenom läkarintygets innehåll och hen beskriver ärendet så blir det tydligt för hen att de som arbetsgivare tidigare i medarbetarens sjukskrivning aktivt skulle ha utrett arbetsförmågan och möjlighet till arbetsanpassning (om än tillfälligt) för att tillvarata medarbetarens existerande arbetsförmåga. Det främjar hälsa och rehabilitering att tillvarata den arbetsförmåga som finns och bygga vidare på den.
  3. När det gäller SGI och om Försäkringskassan har rätt i att den initialt ska sänkas och sedan nollas återstår att se. När jag tittar närmare på lönespec från arbetsgivare och tidsangivelser i kommunicering från Försäkringskassan finns det delar som inte hänger ihop. Här är det viktigt att arbetsgivaren går till botten med när medarbetaren har varit i arbete, i vilken omfattning, dag för dag då det kan vara helt avgörande för vilken SGI som medarbetaren faktiskt har.

Det är är en väldigt övergripande och generell beskrivning då jag inte vill gå in på personliga detaljer i ärenden i ett sammanhang som detta.

Vi satt i 3 timmar, med några kortare pauser och bensträckare. Under den tiden så gjorde HR noggranna anteckningar då det är HR som ska fortsätta och göra jobbet. Inte jag.

Mitt uppdrag är:

  • att lyfta upp alla frågetecken som arbetsgivaren måste reda ut.
  • att påminna om läkarintygen och vilken information som är viktigt att observera och leta efter när man är arbetsgivare.
  • att som arbetsgivare säkerställa att man har en aktiv sjukskrivningsprocess som inte bygger på att vänta in ev besked från Försäkringskassan.
  • att inte ta över eller göra saker ÅT kunden. De ska själva göra jobbet – annars blir det inget lärande. Det är detta som är att arbeta konsultativt – att överföra min kompetens och kunskap till min kund och stärka denne.
  • att vara en specialist som kan vara stödjande och rådgivande i komplicerade ärenden utan att ta över ärendet.

Så, jag fick ett inspirerande avbrott i min semester med detta ärende! Ett uppdrag som fick mig att bli påmind om hur underbart kul jag tycker mitt jobb är och jag verkligen älskar att få gräva ner mig i detaljer och hitta vägar framåt i något som för andra ser helt omöjligt ut.

Så, gärna fler ärenden som detta! 😃

//Anna

återgång i arbete, rehabkoordinator utbildning, rehabiliteringskoordinator utbildning, koordinering av sjukskrivnings- och rehabprocessen, rehabexpert, rehabstrateg, rehabcoach, rehabprocess, sjukskrivningsprocess, rehabiliteringsansvar, rehabplan, rehabmöte, avstämningsmöte, arbetsträning, arbetsprövning, rehabiliteringskunskap för chefer, rehabpartner blogg, blogg rehab, blogg rehabkoordinator, rehabkoordinator blogg