Jag har nu läst Karolinska Institutet Slutrapport ”En kartläggning av förutsättningar för arbetsplatsnära insatser inom ramen för rehabiliteringsgarantin”
Det första som jag reagerar på är att kopplingen mellan införande av rehabkoordinatorer och arbetsplatsnära insatser helt saknas.
Deras enkäter har skickats ut till ”behandlare” inom ramen för rehabiliteringsgarantin och bland dessa finns följande kompetenser listade:
- arbetsterapeut
- läkare
- psykolog
- rehabsamordnare/rehabkoordinator
- sjukgymnast
- sjuksköterska
- skötare psykiatrisk vård
- socionom/kurator
- annan:
Saken är dock att den som är mest lämpad att arbeta med arbetsplatsnära insatser är just rehabsamordnare/rehabkoordinator. Detta är en självklar arbetsuppgift för just den resursen.
Behandlaren (t ex arbetsterapeut, läkare, psykolog) ska ju just kunna fokusera på behandlingen där målet med behandlingen är av avgörande syfte för att det ska stämma in med arbetspalatsnära insatser.
- Är behandlingen för att bota/behandla utifrån ett individuellt perspektiv utan koppling till att bevara/återfå arbetsförmåga i relation till anställning? eller
- Är behandlingen planerad utifrån att bota/behandla med fokus på att skapa förutsättningar för att bevara/återfå arbetsförmåga i relation till anställning?
Det är en väldigt stor skillnad på dessa två.
Hälso- & sjukvården arbetar huvudsakligen efter nr 1. Har så alltid gjort. Detta speglas även i denna rapport.
Just därför är resursen rehabsamordnare/rehabkoordinator en nyckelresurs i att få detta med arbetsplatsnära insatser att fungera.
Rapporten tar även upp varför det är så stora brister i arbetet med arbetsplatsnära insatser. Det kan sammanfattas i följande:
- Det inte finns rutiner och eller riktlinjer för hur vårdenheterna ska arbeta med arbetsplatsnära insatser.
- Otydlighet i vad som menas med arbetsplatsnära insatser försvårar arbetet med arbetsplatsnära insatser i praktiken.
I definition av vad som menas med arbetsplatsnära insatser går det att i överenskommelsen för rehabiliteringsgarantin (2015) står det:
För att öka möjligheten till återgång i arbete ska vården, om det inte är uppenbart olämpligt att så sker och när patienten har lämnat sitt samtycke, ta initiativ till kontakt med arbetsgivaren, företagshälsovården eller Arbetsförmedlingen för att möjliggöra eventuell anpassning av arbetsplatsen, arbetsuppgifter (och) eller arbetslivsinriktad rehabilitering.
Vad innebär då detta i praktiken? Det verkar finnas en väldigt stor oenighet gällande det (både enligt mina egna erfarenheter och även i denna rapport), såväl på region-/landstingsnivå som på verksamhetsnivå.
Själv kokar jag ner det till:
”Om patienten har en arbetsgivare, involvera denna i möjligheterna för att kunna vara kvar/starta återgång i arbete i samband med sjukdom/skada.”
Det är egentligen inte krångligare än så.
Det handlar om att starta upp en dialog.
Men, för att kunna göra detta behöver patienten ge sitt medgivande.
Och ja, självklart måste man för patienten tydligt och konkret kunna beskriva varför detta medgivande behövs i kontakt med arbetsgivaren.
Men för att kunna förklara det för patienten så måste man först i verksamheten skapa förutsättningar för att arbeta med arbetsplatsnära insatser.
- Definiera vad som menas med arbetsplatsnära insatser.
- Vilken/vilka resurser i verksamheten är det som ska ha kontakt med arbetsgivare?
- Vilken/vilka resurser i verksamheten är det som ska resonera om arbetsplatsnära insatser med patienten?
- Ska behandlaren ha kontakt med arbetsgivaren eller är det rehabkoordinatorn?
- Förutsätter arbetet med arbetsplatsnära insatser att det finns former för teamarbete i verksamheten?
- Vilken kunskap behöver vi i verksamheten om arbetsgivarens rehabiliteringsansvar?
- Vilken kompetens har den/de resurser hos oss som tar kontakt med arbetsgivare, om arbetsgivarens rehabiliteringsansvar?
- När ska vi uppmana arbetsgivaren att koppla in företagshälsovården?
- Vilken kunskap har vi i verksamheten om vad företagshälsovårdens uppdrag är i relation till arbetsgivare?
- När vi kontaktar arbetsgivare, vad är syftet med den kontakten?
- När vi kontaktar arbetsgivare, vilken information från dem är vi i behov av?
- När arbetsgivare undrar varför vi kontaktar dem och vad vårt uppdrag är gällande arbetsplatsnära insatser i relation till företagshälsovården, vad svarar vi då?
- När vi ska få patientens medgivande till att ta kontakt med arbetsgivare, sker det skriftligen eller muntligen? Vilken information får patienten av oss om vad detta medgivande innebär?
Det här är ett litet axplock av frågeställningar som kräver sina svar för att arbetet ska bli framgångsrikt enligt min erfarenhet från att ha träffat många landsting och regioner där ämnet just har varit hur de ska arbeta med arbetsplatsnära insatser.
I ett utdrag ur rapporten kan man läsa följande:
”I ett systematiskt arbetssätt för återgång i arbete ingår därför inte bara kontakt mellan hälso- och sjukvårdens rehabiliteringspersonal och arbetsgivare/arbetsplats utan även konsultation och planering med patienten. Patienter som deltar i rehabiliteringsgarantin kan ha olika sociala och arbetsrelaterade förutsättningar och hinder för att kunna delta. De kan därmed även ha olika förutsättningar och hinder för att återgå till eller kunna stanna kvar i arbetslivet under och efter rehabiliteringsperioden. Anpassningar på arbetsplatsen, exempelvis anpassningar av arbetsuppgifter och arbetstider behöver dessutom förankras med chef. Det är därför viktigt att behandlare diskuterar arbetsrelaterade problem med sina patienter.”
Krångla inte till det i onödan.
Skapa förutsättningar för arbetet med arbetsplatsnära insatser.
Lycka till!
Anna