I dagens Svenska Dagbladet (2015-04-06) så är ämnet på SvD Opinion ”Otydligt ansvar för rehabilitering”.
Jag ska inleda med att jag själv ännu inte haft möjlighet att läsa igenom den parlamentariska socialförsäkringsutredningen men har tagit del av delar av den i andra sammanhang.
När jag läser ovan nämnda artikel blir jag förvånad, fler gånger än en.
1. Hela artikeln utgår från att alla har en anställning. Vad jag känner till finns det många som är arbetslösa och därmed inte har tillgång till t ex en företagshälsovård. Att det därför är hälso- & sjukvården som har ett samordnande ansvar för rehabiliterande åtgärder känns därmed naturligt då färre riskerar att ramla mellan stolarna.
2. ”All sjukfrånvaro, som berör anställda, börjar på en arbetsplats”
Jasså?? Här skulle jag gärna vilja ha en källhänvisning. Sjukfrånvaro kan, oavsett om det berör anställda eller arbetslösa, kan ha sin orsak i orsaker som är rent medicinska och inte har något alls med arbetsplats (befintlig eller tidigare) att göra, det kan vara en kombination av privata och arbetsrelaterade orsaker och det kan vara rent arbetsrelaterade orsaker.
3. Vem behöver vilken rehabilitering?
Artikelns skribent skriver om ”selektering” av rehabiliteringsbehov och vem som ska göra detta och hur och pekar då gärna på arbetsplatsen som den enda källan.
Informationen för ”selektering” finns inte bara på arbetsplatsen, det är en kombination av privata orsaker, medicinska, arbetsrelaterade, sociala mm. Det är helhetsgrepp som skapar möjligheter, inte att ”selektera”.
Min åsikt är – Innan man kan fastställa vem som behöver vilken typ av rehabilitering så behöver orsak till den nedsatta arbetsförmågan klarläggas. Annars blir det som att skjuta med hagel och hoppas på att kanske något träffar rätt!
4. ”Försäkringskassan är en rehabiliteringsaktör men ingen rehabiliteringsleverantör!”
I mina ögon är Försäkringskassan en aktör i sammanhanget (eller snarare en ”part”), men jag skulle nog inte sätta ”rehabiliterings” framför ”aktör”. Deras uppgift är att ta ställning till rätten till ekonomisk ersättning i samband med sjukfrånvaro och under tid med rehabiliterande insatser.
5. ”Min åsikt är att åtgärder i första hand skall sättas in för att få dagens lagstiftning att fungera”
Helt klart är, för de flesta av oss som arbetar med dessa frågor idag och har gjort så i många år, att dagens lagstiftning inte fungerar utan behöver förändras. Den är byggd på stuprör med olika lagar som inte samspelar. Min (Anna Sporrong’s) åsikt är att man först och främst behöver se till vad man vill uppnå. Är det en möjlighet att kunna återgå/vara kvar i arbete? I sådana fall behöver lagstiftningarna vara koordinerade och samordnade för att främja det perspektivet. Så är det INTE idag. Lagstiftning är inte konstant. Lagstiftning behöver följa med i utvecklingen och därmed förändras. Vi ska inte skapa åtgärder för att behålla en skev befintlig lagstiftning. Vi ska uppdatera lagarna så de främjar rehabiliteringsarbetet.
6. ”Så skrota utredningens förslag om samordningsansvar för hälso- och sjukvården! Satsa i stället på Försäkringskassan och/eller Arbetsmarknadens parter.”
Ja, låt oss gå tillbaka i utvecklingen! OBS! ironi
Jag är den första i att instämma i ett samordningsansvar utifrån såväl hälsa- och sjukvården som företagshälsovården.
Efter att ha arbetat med koordinering och samordning av rehabilitering i snart 15 år och att sedan 2010 utbildat över 500 rehabkoordinatorer på uppdrag av Karolinska Insitutet så anser jag mig ha tillräckligt med kunskap i ämnet att faktiskt kunna uttala mig konstruktivt.
Kommittén för den parlamentariska socialförsäkringsutredningen har bl a 3 tydliga förslag i ämnet. Klicka här för att ta del av förslagen i sin helhet ››
13.1 Krav på samverkan införs i hälso- och sjukvårdslagen
[dropshadowbox align=”none” effect=”lifted-both” width=”autopx” height=”” background_color=”#ffffff” border_width=”1″ border_color=”#dddddd” ]Kommitténs förslag: När det är nödvändigt för att en patient så snart som möjligt ska kunna återgå i arbete ska landstinget, om patienten medger det, samverka med patientens arbetsgivare, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Samverkansskyldigheten gäller även i de fall en sjukskrivning kan undvikas genom samverkan.[/dropshadowbox]
13.2 Krav på behandlings- och rehabiliteringsplanering införs i hälso- och sjukvårdslagen
[dropshadowbox align=”none” effect=”lifted-both” width=”autopx” height=”” background_color=”#ffffff” border_width=”1″ border_color=”#dddddd” ]Kommitténs förslag: När en patient är i behov av samordnade behandlings- och rehabiliteringsinsatser inom hälso- och sjukvården, för att så snart som möjligt kunna återgå i arbete, ska landstinget göra en rehabiliteringsplanering för återgång i arbete. Rehabiliteringsplaneringen ska omfatta planerade vårdinsatser och, om möjligt, en tidsplan för dessa.[/dropshadowbox]
13.3 Ekonomiskt stöd för koordineringsfunktioner inom hälso- och sjukvården
[dropshadowbox align=”none” effect=”lifted-both” width=”autopx” height=”” background_color=”#ffffff” border_width=”1″ border_color=”#dddddd” ]Kommitténs förslag: Ett permanent statsbidrag införs för koordineringsfunktioner inom hälso- och sjukvården. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om villkor för att ta del av statsbidraget.[/dropshadowbox]
Det finns mycket att säga och skriva i ämnet. Men för nu, rundar jag av.
//Anna
PS. Att det är ett otydligt ansvar för rehabilitering – som rubriken på SvD Opinion ovan anger – instämmer jag i till 100 %
Mitt öde…arbetade som konsult med data, tog tjänstledigt för att läsa in ekonomexamen – vinklade mig mot utbildning (studieförbund och högskola) ohållbar psykmiljö. återgick till konsultanställning – blev ordentligt misshandlad – extremt ansvar och övertid, långvarigt sjuk. Fick erbjudande om Starta Eget (alldeles för tidigt utifrån råd o rön) blev misshandlad igen (fråntagen affärsidén av kursansvariga) hade utbildat mig själv och fick ny anställning, men den blev kort, anställning som expert – jag blev konkurrent till inhyrda konsulter, uppsagd utan skäl. Sedan fortsatt sjukskrivning – inga svar på frågor om rehab – utan det blev förtidspension mot min vilja efter ett antal år. Jag tyckte det kändes som att jag skrotades och tyckte jag hade så mycket utbildning och kompetens, som jag ju bekostat själv…. Så, när jag inte fick någon respons på om det fanns någon utväg – omskolning eller annat, så jag skickade ut en förfrågan till nästan alla kontor på FK och frågade vad de kunde erbjuda? Och jag fick svaret – Du har för mycket utbildning!
Och man motiverade sig med att jag skulle bli överkvalificerad om jag fick mer utbildning och att jag förväntades klara mig själv vidare.
Så trots att jag väl betalat försäkring som alla andra, så det faktum att jag själv kostat på mig utbildning, så ställer samhället inte upp på mig när jag behöver det (jag var ju körd inom databranschen). Har jag rent av berättat det för dig redan?
Jag anmälde arbetsskada redan då jag hade pressats för hårt, men fortsatte och försökte med Starta Eget som var det enda som erbjöds då, så när FK kom med förtidspension ansökte jag om livränta och den historien har inte avslutats än. FKs utredning innehåller alltför många fel och ingen vill rätta…. Att jag överlevt, är ingen självklarhet. De flesta går under av sådan behandling!! Vi är motparter har jag fått till svar!
Jag var alltså arbetslös, när jag efterfrågade rehabilitering, hade sagt upp mig pga att jag inte kunde fortsätta hos den arbetsgivaren som faktiskt inte drog sig för att – knäcka mig och dessutom stjäla min övertidsersättning.
Och det är det du också reagerar på i utredningen – det är alltså bara när staten kan lägga ansvaret på en arbetsgivare som det blir aktuellt med rehabilitering!
Det känns för djävligt att samhället sviker – trots att man gjort allt vad man kan för att få en försörjning och blivit misshandlad av ….vad som kan kallas brottslingar. Men dessa går fria.
Uppenbart att staten inte tycker högre utbildning är något eftersträvansvärt!