Läggs grunden för psykisk ohälsa i arbetslivet redan i skolan?

Jag har inga egna barn som går i skolan så den erfarenhet jag har av skolan, arbetsmiljön och lärare är min egen.

1980 började jag skolan, ettan. Min fröken Kerstin var en fantastisk kvinna och lärare. Dessutom hade hon blont lockigt hår och såg ut som en ängel.

Vi var en stor klass, 32 barn, och därför hade vi en till lärare på deltid, Barbro.

Dessa fröknar höll god ordning i klassen. Vi fick ofta beröm för att vi gjorde som fröken sa.

När vi sedan i fyran, eller om det var femma, fick ny lärare så började det tyvärr spåra ur. Den där miljön som Kerstin skapat för oss förvaltades tyvärr inte riktigt av nya lärare. De barn i klassen som hade benägenhet för att vara lite stökigare fick större plats och det blev lite mer kaosartat i klassrummet.

Så här fortsatte det senare upp i åren, klass efter klass.

Idag när jag läser om skolan, om vem som har ansvar för vad, om lärarens roll och föräldrarnas ansvar så blir jag ganska förvirrad.

Vad jag hör från många håll är att både lärare och föräldrar, helt eller delvis, har abdikerat från sina respektive uppdrag när det gäller om vilket ansvar man har för barnens prestation i skolan och arbetsmiljön där.

I veckan läste jag en krönika av Marcus Birro i Expressen – ”Först och främst föräldrarnas ansvar”.

På sverigesradio.se läser jag i veckan artikeln ”Psykisk utmattning vanligt bland lärare”.

Jag har hört rapporterna om resultaten i Pisa-rapporten.

Med bakgrund av detta tror inte jag att betygens vara eller icke vara i olika åldrar, som politikerna gärna debatterar om, är en relevant lösning.

Hur förlorade lärarna respekten från eleverna?

Vad är det föräldrar lär sina barn som de sedan tar med sig till skolan där de brister i att uppföra sig i klassrummet?

När jag håller kurser så händer det ibland att en deltagare inleder med att säga

”- Jag måste ha mobilen på för tänk om min dotter måste kunna få tag i mig.”

Jag brukar då fråga om det är något speciellt som har hänt eller andra omständigheter som gör att deras barn måste kunna få kontakt med dem under dessa förutsättningar.

Svaret:

” – Nej – men OM något händer så måste de få tag på mig.”

Jag förstår verkligen inte detta resonemang. Litar inte föräldrarna på att OM något händer under tiden barnet är i skolan att personalen där kan hantera detta och söka kontakt med föräldrarna?

Motsvarande har jag hört från skolan, att föräldrar har instruerat barnet om att ha med och på mobilen i klassrummet OM föräldern skulle behöva komma i kontakt med dem.

Samma där – ringer man då som förälder inte till skolans expedition och låter dem informera berört barn. Så fungerade det i alla fall när jag gick i skolan och vad jag vet var det varken barn eller föräldrar som skadades av detta…

Hur fungerar det för barn att hålla koncentrationen på vad lärare lär ut om de samtidigt ska hålla koll på mobilen OM den ringer…

Jag tycker att vi behöver lära våra barn gränsdragning redan i skolan för att de ska vara rustade för arbetslivet.

När jag läser studier och rapporter om att den psykiska ohälsan i arbetslivet ökar så är det ju inte bara där den finns. Dagens barn och ungdomar får ju ”lära” sig den luddiga gränsdragningen mellan aktivitet och återhämtning redan i skolan och tar sedan med sig detta in i sitt kommande arbetsliv.

Kanske låter jag till viss del väldigt konservativ i mina resonemang men det kanske behövs en viss del av det för att få hela den här skutan med psykisk ohälsa på rätt köl igen.

Så, det var lite lördagstankar. Ha en fortsatt vilosam helg!

//Anna