På DN Debatt är det idag, 22 maj, en väldigt intressant debattartikel med rubriken ”Dåligt stöd för att psykiska sjukdomar ökar bland unga”
Några delar är speciellt intressanta:
”Utvecklingen [av psykisk ohälsa bland unga] kan till stor del tillskrivas en ökad medikalisering av mänskliga problem. Vårt språk är i dag impregnerat med psykiatriska termer. Vi talar om klimatångest, politisk depression eller bokstavsbarn. Idoler och influencers berättar om psykisk ohälsa i sociala medier. Vi lever i en tid där fler vardagliga problem tolkas som psykisk ohälsa. Frågan är hur dessa personer bemöts i vården och vad vården själv bidrar med när det gäller tolkning av symtom och rubricering av problem?”
När jag läser detta så drar jag direkt paralleller till de vuxna, i alla åldrar, och de berättelser jag möter i mitt arbete som rehabkoordinator. Väldigt ofta så beskriver de själva sitt mående som sjukdom, trots att vad de beskriver är normala livshändelser. Livshändelser i privatlivet och/eller arbetslivet.
Dessutom beskriver de ofta att de i vården möts med medicinering, som lösning på måendet.
”Vi måste ta signalerna från unga på allvar. Siffrorna visar att något håller på att gå snett i vår tid. Det viktiga nu är att klargöra orsaker och rikta samhällets insatser mot dessa och inte uppgivet stanna vid att betrakta symtomen som kroniska sjukdomar. Risken för en medikalisering av normala livserfarenheter är uppenbar.”
Jag har länge känt en stor oro för att normala reaktioner på normala livshändelser, medikaliseras.
Många gånger är vi väldigt duktiga på att behandla symtomen, men tar inte tiden att utreda orsaken till symtomen. Det är när man identifierar orsak till måendet, och hanterar den, som läkning kan inledas.
Jag brukar själv ibland formulera det som att vi är ”diagnoskåta”.
För att få hjälp hos Arbetsförmedlingen så kan det vara förbehållet den med diagnos.
För att få hjälp av Socialtjänsten så kan det vara förbehållet den med diagnos.
Hos oss alla skaver livet mer eller mindre ibland, det är det som kallas ”att leva”.
Det är så det är.
Ibland behöver vi hjälp, ibland klarar vi det själva.
Men ”att ha en diagnos” ska vara krav för att få hjälp, då blir det gärna en jakt på en diagnos, istället för att snabbt få tillgång av rätt insats av rätt resurs.
I och med att en diagnos sätts, så har måendet i och med det klassificerats som sjukdom.
Symtom kan vara av medicinsk art men det som orsakar de medicinska symtomen kan t ex vara en längre tid av att det skaver på arbetsplatsen. Att medicinera symtomen läker inte orsaken till uppkomsten av symtomen
Debattartikelns avslutande ord summerar det hela väldigt väl tycker jag:
”Vi behöver lära oss att livet innehåller både sorg och glädje, hopp och förtvivlan. Alla behöver, själva eller med hjälp av andra, utveckla redskap för att hantera denna mix av erfarenheter som är livet självt. På så sätt kan vi rädda de ändliga resurserna inom vården till de som har det allra svårast med sina liv.”
//Anna