Lägg debatten i rätt ända av rehabiliteringskedjan!

Jag förstår inte denna konsekventa debatt kring vad som händer för den som har förbrukat alla sina dagar med sjukpenning (914 st) i rehabiliteringskedjan?

Regeringen och oppositionen använder den bortre tidsgränsen som ett slagträ mellan varandra.

Nu senast i Aftonbladet på Debatt (20130131).

Oppositionen (S, V och MP) författar gemensamt en debattartikel som än en gång tar upp att ”personer blir utkastade ur sjukförsäkringen”.

IMG_5367

Jag vill stanna just där en kort stund.

Jag har nämligen tröttnat på att debatten från oppositionen fokuserar på vad som händer när 914 dagar har passerat. 914 dagar är för övrigt 2,5 ÅR – det är lång tid.

Som en parantes kan nämnas att när jag i förra veckan medverkade som utställare på en mässa så skulle man ha en fråga i montern för en tipspromenad. Jag valde följande fråga:

IMG_5362

Det intressanta är att i princip alla som kom till montern och fick se frågeställningen tog för givet att det var svarsalternativ A (365 dagar) som var rätt. De kunde inte förstå att det var så länge som 914 dagar (2,5 år) som var rätt svar.

I och med det så tog jag upp just det som egentligen är det stora glappet i debatten.

Oppositionen fokuserar gärna på den bortre tidsgränsen när det gäller antal dagar med sjukpenning (exkluderat här är självklart de få men viktiga undantag som finns).

IMG_5459

Jag vill ha fokus i andra ändan! I början. Om vad som händer där, eller rättare sagt, vad som inte händer.

IMG_5458

I den tidigare nämnda debattartikeln togs även detta upp av oppositionen. Äntligen! Tyvärr hamnar det dock lite i kölvattnet – igen.

I följande citat från debattartikeln har de fångat vad det hela EGENTLIGEN handlar om.

Ska sjukförsäkringen bidra till omställning och att människor åter kommer i arbete krävs både förstärkta möjligheter till rehabilitering och ett förtydligat ansvar för fler aktörer än den ­enskilde.

Vad de missade här i detta centrala citat är just tidsperspektivet. Vikten av att det sker i samband med att sjukfrånvaro startar – INTE när dagarna är på väg att rinna ut.

I dagens Aftonbladet (20130205) har regeringen sammanställt en replik till ovan nämnda debattartikel.

IMG_0055

De lyfter att Försäkringskassan har ”redan idag ett ansvar för att samordna rehabiliteringen för sjukskrivna”.

Tyvärr är det ett ansvar som i praktiken inte gör någon större skillnad, varken mer eller mindre.

Man lyfter även rehabiliteringsgarantin (som handlar om medicinsk rehabilitering, arbetsgivaren spelar ingen avgörande eller betydelsefull roll här och inte heller ingår det något om planering och genomförande av själva arbetsåtergången (ÅTA – Åter till arbete eller eng. RTW – Return to work) som är en av huvudingredienserna för en framgångsrik arbetslivsinriktad rehabilitering.)

Också ALI (arbetslivsintroduktion) betonas som även det är en åtgärd som blir aktuell först när 914 dagar har förbrukats med sjukpenning.

Den ständiga frågan – varför ska man vänta 2,5 år innan man kan få den hjälpen som erbjuds i ALI?

99 procent av de sjukskrivna får sitt rehabiliteringsbehov utrett innan de uppnår maximal tid i sjukförsäkringen” – tyvärr tror jag att huvuddelen av de 99 procenten sker i bortre ändan av de 914 dagarna…

Inte någonstans i sin replik nämner man arbetsgivarens roll, funktion och ansvar.

För mig (och många av mina kollegor inom företagshälsovården) saknar vi den konstruktiva debatten kring arbetsgivarens, arbetsplatsens och kollegornas betydelse för att förhindra, förkorta och avsluta (menar inte uppsägning) pågående sjukskrivning.

Att debatten tar sitt fokus i vad som händer när en sjukskrivning startar – inte när den är på väg att ta slut efter 914 dagar.

Det får inte vara 914 dagar av passivitet. Varken från hälso- och sjukvård, Försäkringskassa, Arbetsförmedling, arbetsgivare, sjukskriven själv, företagshälsovården eller alla andra parter som kan vara aktuella i samband med en faktisk sjukskrivning.

//Anna

Kommentera