One size fits all – NOT! #arbetsmiljö

one-size-fits-all

Jag har aldrig trott på det här med kontor där man inte har sin egen plats. Eller i all fall har möjligheten att få välja om man vill ha en egen plats eller ett skåp där man hämtar sina saker.

Därför blir jag uppgiven när jag nu läser om än det ena än det andra företaget som satsar på sk aktivitetsbaserad arbetsplats eller flexkontor och gör det till en ytterlighet.

Jag tror på att för dem som vill ha ett eget skrivbord så ska de också få ha sitt eget skrivbord. Det är också viktigt att individuellt ta ställning till vilka som kan behöva eget rum och vilka som gärna sitter i öppna landskap bland många andra med allt vad det medför i störande aktiviteter och ljud (som för vissa är stimulerande – vi är olika).

Efter att precis ha läst en artikel i tidningen Fokus – ”Vi trivs sämst i öppna landskap” – så har jag fått ännu mer vatten på min kvarn om detta.

Här presenteras en undersökning av Helena Janchke som i höstas doktorerade vid Högskolan i Gävle med en avhandling om störande ljus i öppna kontorslandskap. Den tar upp den försämring som kan ske av personalens prestationsförmåga och sätter det i relation vad det kostar i produktionsbortfall mot kostnaden av sparade kvadratmetrar i lokalhyra. Mycket intressant och tänkvärt!

Jag har själv blandade erfarenheter. På mina första jobb satt jag i mindre kontorslandskap där vi hade skärmväggar emellan. När alla var inne på kontoret var det mycket ljud och svårt att koncentrera sig samt att det alltid kändes som om man var bevakad (chefen satt 1 meter till höger om mig). Under en tid hade jag eget rum på ett av mina tidigare jobb. Det var underbart! Så skönt att få stänga dörren om sig och arbeta i fred! Jag satte ibland upp en lapp som sa att jag inte ville bli störd just för att det inte skulle bli en massa spring. Detsamma gjorde en kollega i ett kontorslandskap. Han satte en stol ut mot ”korridoren” med skylt ”Stör ej” för att få vara i fred. Det är ju annars så lätt att börja prata med en kollega när man passerar dennes skrivbord och det inte är en vägg eller dörr som avgränsar. Det om något kan vara störande för den som aldrig får jobba i lugn och ro utan alltid måste ”börja om” med sina uppgifter efter att ha blivit störd.

Under mina år på Eniro satt jag i kontorslandskap. Huset var avlångt så det var en rad på varje sida om mittsektionen där det var konferensrum, förråd mm. Avgränsningarna var höga glasväggar. Inte mellan varje arbetsplats dock. Vi satt ofta 2-4 mellan varje avgränsning. Säljarna var de enda som hade egna ”bås”. Det var ofta jag gick in och satte mig i ett ”tyst” rum för att få lite lugn och ro. Jag saknade hela tiden ett eget rum. Kanske var det därför det var så skönt att sitta kvar på kvällen när det inte var några andra där – då fick jag jobba på i tystnad och få mer gjort ibland än vad jag fick på dagen. Detta bidrog dessvärre på sikt till en längre sjukskrivning för utbrändhet – men det är en annan historia J

I en bok som jag är mitt uppe i just nu, ”Tyst – de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns” av Susan Cain hittade jag följande beskrivning på sid 122:

Det finns arbetsgivare som börjar inse värdet av tystnad och avskildhet. De skapar flexibla kontorslandskap som rymmer en blandning av enskilda arbetsplatser, tysta zoner, informella mötesplatser där folk enkelt kan pratas vid utan att störa andras arbetsprocess. /…/ Samtidigt uppmanas de anställda att göra de egna arbetsplatserna, båsen, skrivborden och arbetsytorna till sina, och att utforma dem efter eget tycke. På liknande sätt har många av Microsofts anställda egna arbetsrum, men rummen är utrustade med skjutdörrar, flyttbara väggar och andra funktioner som låter medarbetarna själva avgöra när de vill samarbeta och när de behöver egen tid att tänka. Den här sortens skiftande arbetsmiljöer passar både introverta och extroverta, enligt Matt Davies som forskar i systemdesign, eftersom de erbjuder fler platser dit man dra sig undan än konventionella kontorslandskap gör.”

För mig är kontentan att det inte är den ena eller den andra typen av kontorsmiljö som leder till framgångsrik arbetsmiljö och hög produktivitet. Det är kombinationen av dem båda.

Tyvärr ska alltid ytterligheter provas innan det blir ett mellanläge som passar alla.

Alla som jobbar med inredning av kontor och som projektledare hos arbetsgivare som ska göra förändring bör läsa på om introverta och extroverta för att förstå betydelsen av medarbetares olika behov av arbetsmiljö på en arbetsplats.

Jag har själv mitt eget kontor idag. Mitt eget rum där jag kan stänga in mig för att få jobba i lugn och ro utan att bli störd likväl som dörren kan stå öppen och signalera för rumsgrannen att han gärna få komma in en stund med lilla vovven och språka en stund. I perioder sätter jag mig på ett café eller liknande för stimulansen med att sitta mitt i och lyssna till prat och brus och ibland stoppar jag hörlurarna i öronen och låter klassisk musik svepa mig iväg i kreativiteten.

Vi är alla olika och behöver olika stimuli och arbetsro vid olika tillfällen. För mig är det just det som är en arbetsgivares utmaning i att skapa en arbetsmiljö som stimulerar detta hos alla medarbetare för en så stor del av arbetstiden som möjligt och då kan det inte finnas EN universallösning för alla.

19908_10151543183873992_1569231718_n

Just nu när jag skrivet detta sitter jag på min balkong med dator i knät, solnedgången speglar sig i grannhusets fönster och infravärmen värmer mig i det lite kyliga kvällsbrisen. Den arbetsmiljön är både kreativ och inspirerande. Jag är så tacksam att jag har den möjligheten. Imorgon är det kontoret som gäller!

//Anna

Kommentera