Psykisk (o)hälsa – delat ansvar!

15405019_m

För några år sedan fick jag ett uppdrag där arbetsgivaren hade riktigt stora problem med sjukskrivningar på en av avdelningarna. Mitt uppdrag bestod i, att i samarbete med deras företagshälsovård, koordinera och samordna rehabåtgärder för att öppna upp för återgång i arbete.

Det var ett spännande och utmanande arbete! De hade en fantastik företagshälsovård med rätt människor på rätt plats! (Tyvärr finns inte mottagningen kvar i samma regi längre).

Sjukskrivna medarbetare kom sakta men säkert åter i arbete. En efter en. Alla kom tillbaka till sina ordinarie tjänster, alla utom en. Hon hade fortfarande en provanställning och här var man väldigt osäker på om man skulle våga låta den övergå till en tillsvidareanställning i befintlig tjänst. Det hela löste sig med att en ledig tjänst dök upp på en annan avdelning som passade bättre och hade rätt förutsättningar för just den medarbetare. Hon omplacerades dit och passade som hand i handske och fick därmed sin anställning.

En tid efter att jag avslutat det sista ärendet hos denna arbetsgivare får jag en återkoppling från HR-avdelningen om att hon fått frågan centralt om vad de hade gjort för att lyckas med alla rehabärenden? Hon hade då berättat om mitt arbete och framhållit det som den stora framgångsfaktorn! Jag tackade ödmjukast för återkopplingen och erkännandet.

Men.

Jag hade aldrig lyckats om inte arbetsgivaren, parallellt med att jag gjorde min del av jobbet (i samarbete med FHV), såg över de arbets(plats)relaterade orsakerna. Identifierade dessa och sedan faktiskt satte igång att göra förändringar. Det var allt från att jobba med det psykosociala klimatet på avdelningen, ledarskapet, arbetsfördelning, arbetsuppgifter, möblering, belysning mm.

Det för mig var det den stora framgångsfaktorn – att parallellt med individens rehabilitering även rehabilitera arbetsplatsen.

Det är för mig formeln till att lyckas!

För det handlar ju i slutändan om att förhindra uppkomsten av nya sjukskrivningar, att skapa förutsättningar för ett arbetsklimat som gör att medarbetarna växer, utvecklas och trivs.

Idag på morgonen läser jag en artikel i tcotidningen.se om just detta. Rubriken är ”Psykisk ohälsa i arbetslivet drabbar tjänstemän hårdast”.

I artikeln finns några delar som är extra intressanta!

Är det arbetsgivarnas krav på ständig tillgänglighet som orsakar ohälsan?

– Nej, det är viktigt att se att det lika ofta är de anställda själva som tar på sig det gränslösa arbetet. Det är en del av självimagen och har med människors ambitioner att göra, de får en bättre självkänsla av att alltid finnas till hands. Ser man inte det så missar man en stor och viktig del av denna problematik, menar Torbjörn Åkerstedt.

TROTS ATT ÅTERHÄMTNING SÅ VIKTIG så befordras den inte i dag, den får stryka på foten eftersom människor tycker det är bättre att inte anse sig behöva någon återhämtning, menar Torbjörn Åkerstedt.

UNIONENS ARBETSMILJÖANSVARIGE Daniel Gullstrand understryker att det sedan länge funnits kända riskkällor, framför allt otydligt arbetsinnehåll.

– Det är svårt att veta när en uppgift är färdig, vilket gör att många tjänstemän överkompenserar den med onödigt mycket arbete.

18516522_mUppkomsten av psykosocial ohälsa är ofta en kombination av arbetsrelaterade och individuella (privata) orsaker. För mig blir då förutsättningen för en framgångsrik rehabilitering att delat ansvar i orsak medför delat ansvar i rehabilitering av både individ och arbetsplats.

Ha en fortsats skön helg!

//Anna

 

Kommentera