Kategoriarkiv: psykisk ohälsa

Rekommenderad läsning på svd.se/idag

IMG_0835

Idag börjar en väldigt intressant serie i Svenska Dagbladet på IDAG-sidan.
Det handlar om stress.
Om vad som händer när arbetsOförmågan knackar på med buller och bång efter lång lång period utan återhämtning

När jag läser så drar jag ofrånkomligen paralleller till min egen historia, trots att det är 15 år sedan.

Dessutom finns en krönika om verkligen sätter fingret på spiken om bristerna i kompetens och resurser i primärvården.

Jag vill varmt rekommendera dagens reportage och ser fram emot nästa del!

//Anna

Uppdatering!

Redan nu finns del 2 i reportaget ute och detta handlar just om Gustavsbergs vårdcentral – klicka här för att läsa!

 

Vem ansvarar för psykisk ohälsa i arbetslivet?

Idag söndag, är det en intressant artikel i SvD som de har publicerat i samarbete med tidningen Chef.

IMG_0793

Artikeln handlar om hur chefer bemöter medarbetare med psykisk ohälsa. Klicka här för att läsa hela artikeln ››

I slutet av artikeln läser jag följande:

En tredjedel i Chefs undersökning uppger att de minst en gång under det senaste året har undvikit att agera trots att de misstänkt att en medarbetare mått psykiskt dåligt. Det främsta skälet är att medarbetaren själv inte har varit öppen med sitt problem och att det känns som ett intrång i privatlivet.

– Många chefer drar sig för att ta upp den här typen av frågor på grund av att de tror att medarbetarnas beteende beror på något som är privat. En annan vanlig farhåga är det ska bli deras ansvar om de väcker frågan och att de är osäkra på hur de ska axla det ansvaret, säger Barbro Östling

Men oron är obefogad, menar hon.Visserligen kan du som chef fungera som bollplank som du känner dig bekväm med detta. Men det är skillnad på att visa att du bryr dig om någon och att lösa personens problem:

– De flesta chefer är trots allt inte psykologer och är inte heller anställda för den typen av uppgifter. Du är inte en dålig chef bara för att du inte tar hand om allt själv. Känner du att ”det här är för komplicerat” så är det bättre att låta någon annan ta över.

Här slutart artikeln. Tyvärr. Den viktigaste meningen saknas – nämligen:


Det är i situationer som denna, när du som chef uppmärksammar att en medarbetare mår dåligt, som du vänder dig till företagshälsovården för att få det stöd du behöver som chef i hur du ska bemöta detta samt med att se till att medarbetaren får sin hjälp. I och med det har du som chef/arbetsgivare tagit ditt ansvar i att tidigt fånga upp när medarbetare mår dåligt.

För även om orsaken till att medarbetaren mår psykiskt dåligt är av privat natur så påverkar det arbetet och det är där arbetsgivaransvaret träder in. Som arbetsgivare kan du här bistå med det behov av rehabiliterande åtgärder som medarbetare behöver för att fungera i arbetet. Det är samtidigt ett sätt att förebygga en potentiell sjukfrånvaro längre fram.

Dessutom finns rehabiliteringsgarantin med insatser för personer med lättare psykisk ohälsa. Om du inte vet vad rehabiliteringsgarantin är kan du länsa mer på länkarna nedan.

Överenskommelse Rehabiliteringsgarantin mellan Regering och Sveriges Kommuner och Landsting ››

Vårdguiden – Rehabiliteringsgarantin Stockholms läs landsting ››
Sök i Vårdguiden på ditt landsting för att hitta motsvarande information där du bor.

top_logo-2

Självklart vill jag även tipsa om (H)järnkoll och deras material.
www.hjarnkoll.se ››

//Anna

 

 

@nya_moderaterna – Hör gärna av er!

IMG_0785

 

Nu står det klart att ett nytt fokusområde för Moderaterna blir psykisk ohälsa och sjukskrivningar – med särskilt fokus på att lyfta skillnaderna i sjukskrivning mellan kvinnor och män.

Arbetsgruppen, ska tala med forskare, läkare, sjukskrivna och andra berörda. Något som sedan ska resultera i förslag på hur partiet kan utveckla sin politik.

Källa: SvD 2014-11-25

Det här låter väldigt spännande!

Ni får gärna höra av er till mig så ska jag delge mina erfarenheter och förslag!

Ni når mig på tel 08-28 43 20 eller anna@rehabpartner.se

Jag ser fram emot ett möte!

//Anna

PS. Man kan ju alltid hoppas i alla fall 🙂

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dags att gå från rapporter till handling! #psykiskohälsa

(H)järnkoll

Nu kommer den ena rapporten efter den andra som att psykisk ohälsa ökar!

Senast idag i Svd kan vi läsa att ”Allt fler läggs in på psykisk klinik”.

Nyligen presenterade Arbetsmiljöverket den nya föreskriften, AFS’en, som nu är ute på remiss. Den går under namnet ”Organisatorisk och social arbetsmiljö”.

Dessutom presenterade de i dagarna rapporten ”Arbetsorsakade besvär 2014” och även där ligger den psykiska ohälsan i topp.

Hur många rapporter och analyser ska vi egentligen vänta in innan något faktiskt görs, rent konkret?

Hur tänkte nya regeringen hantera detta?

Sjukfrånvaron ökar faktiskt, fortfarande.

Dags för nya regeringen att visa handlingskraft!

//Anna

Läggs grunden för psykisk ohälsa i arbetslivet redan i skolan?

Jag har inga egna barn som går i skolan så den erfarenhet jag har av skolan, arbetsmiljön och lärare är min egen.

IMG_0090

1980 började jag skolan, ettan. Min fröken Kerstin var en fantastisk kvinna och lärare. Dessutom hade hon blont lockigt hår och såg ut som en ängel.

Vi var en stor klass, 32 barn, och därför hade vi en till lärare på deltid, Barbro.

Dessa fröknar höll god ordning i klassen. Vi fick ofta beröm för att vi gjorde som fröken sa.

När vi sedan i fyran, eller om det var femma, fick ny lärare så började det tyvärr spåra ur. Den där miljön som Kerstin skapat för oss förvaltades tyvärr inte riktigt av nya lärare. De barn i klassen som hade benägenhet för att vara lite stökigare fick större plats och det blev lite mer kaosartat i klassrummet.

Så här fortsatte det senare upp i åren, klass efter klass.

Idag när jag läser om skolan, om vem som har ansvar för vad, om lärarens roll och föräldrarnas ansvar så blir jag ganska förvirrad.

Vad jag hör från många håll är att både lärare och föräldrar, helt eller delvis, har abdikerat från sina respektive uppdrag när det gäller om vilket ansvar man har för barnens prestation i skolan och arbetsmiljön där.

I veckan läste jag en krönika av Marcus Birro i Expressen – ”Först och främst föräldrarnas ansvar”.

På sverigesradio.se läser jag i veckan artikeln ”Psykisk utmattning vanligt bland lärare”.

Jag har hört rapporterna om resultaten i Pisa-rapporten.

Med bakgrund av detta tror inte jag att betygens vara eller icke vara i olika åldrar, som politikerna gärna debatterar om, är en relevant lösning.

Hur förlorade lärarna respekten från eleverna?

Vad är det föräldrar lär sina barn som de sedan tar med sig till skolan där de brister i att uppföra sig i klassrummet?

När jag håller kurser så händer det ibland att en deltagare inleder med att säga

”- Jag måste ha mobilen på för tänk om min dotter måste kunna få tag i mig.”

Jag brukar då fråga om det är något speciellt som har hänt eller andra omständigheter som gör att deras barn måste kunna få kontakt med dem under dessa förutsättningar.

Svaret:

” – Nej – men OM något händer så måste de få tag på mig.”

Jag förstår verkligen inte detta resonemang. Litar inte föräldrarna på att OM något händer under tiden barnet är i skolan att personalen där kan hantera detta och söka kontakt med föräldrarna?

Motsvarande har jag hört från skolan, att föräldrar har instruerat barnet om att ha med och på mobilen i klassrummet OM föräldern skulle behöva komma i kontakt med dem.

Samma där – ringer man då som förälder inte till skolans expedition och låter dem informera berört barn. Så fungerade det i alla fall när jag gick i skolan och vad jag vet var det varken barn eller föräldrar som skadades av detta…

Hur fungerar det för barn att hålla koncentrationen på vad lärare lär ut om de samtidigt ska hålla koll på mobilen OM den ringer…

Jag tycker att vi behöver lära våra barn gränsdragning redan i skolan för att de ska vara rustade för arbetslivet.

När jag läser studier och rapporter om att den psykiska ohälsan i arbetslivet ökar så är det ju inte bara där den finns. Dagens barn och ungdomar får ju ”lära” sig den luddiga gränsdragningen mellan aktivitet och återhämtning redan i skolan och tar sedan med sig detta in i sitt kommande arbetsliv.

Kanske låter jag till viss del väldigt konservativ i mina resonemang men det kanske behövs en viss del av det för att få hela den här skutan med psykisk ohälsa på rätt köl igen.

Så, det var lite lördagstankar. Ha en fortsatt vilosam helg!

//Anna

Att alltid vara tillgänglig – ska det verkligen vara så?

8623332_m

Jag sitter och läser igenom Unionens Arbetsmiljöbarometer 2013Mycket mycket intressant läsning. Den visar bl a  att det inte är samma fokus på det systematiska arbetsmiljöarbetet på våra arbetsplatser jämfört med hur det har varit senaste åren. Framför allt när det kommer till frågor kring den psykosociala arbetsmiljön.

Till den psykosociala arbetsmiljön har vi även tillgänglighet utanför arbetstiden när det kommer till telefon och e-post. Det som många gånger leder till ett gränslöst arbetsliv och därmed risker i psykisk ohälsa.

I Arbetsmiljöbarometern 2013 har Unionen ställt följande fråga (frågorna besvaras av arbetsmiljöombud på arbetsplatserna):

Säkerställer arbetsgivaren att tjänstemännen inte behöver arbeta under sin fritid (exempelvis tillgänglighet via e-post eller mobil)?

Svaret ser ni i staplarna nedan (illustration från Arbetsmiljöbarometern)

Skärmavbild 2014-01-23 kl. 14.50.29

Till följd av resultatet ovan, som i mina ögon är högst anmärkningsvärt, har Unionen lyft frågan kring att arbetsgivare och dennes medarbetare har behov av en tillgänglighetspolicy.

Vi har fått tillgång till fantastiska tekniska hjälpmedel som gör och tillgängliga vid alla tider på dygnet nästan oavsett var på vår stora planet vi befinner oss. Men, vi har inte fått lära oss att sätta gränser i användandet.

Unionen har tagit fram ett väldigt bra arbetsmaterial att utgå från i arbetet med att ta fram en tillgänglighetspolicy på företaget. Klicka här för mer info >>

Själv har jag tränat länge på att inte vara tillgänglig jämt, att inte kolla mail och sociala medier i tid och otid. Att kunna stänga av och bara vara i stunden. Så svårt men så viktigt. Jag ser det som oerhört viktigt för mitt eget välmående att inte vara tillgänglig alla tider på dygnet och veckodagar i mitt arbete, eller för den delen även privat. Gränser behövs över hela linjen.

Artisten Fredrik Swahn har skrivit en låt kring att alltid vara tillgänglig, att hela tiden distrahera sig. Är du gränslös i din tillgänglighet i arbetet så sprider det sig gärna till att du även distraherar dig allmänt och glömmer bort att stanna upp.

Lyssna och se om du känner igen dig 😉

//Anna

Psykisk (o)hälsa – delat ansvar!

15405019_m

För några år sedan fick jag ett uppdrag där arbetsgivaren hade riktigt stora problem med sjukskrivningar på en av avdelningarna. Mitt uppdrag bestod i, att i samarbete med deras företagshälsovård, koordinera och samordna rehabåtgärder för att öppna upp för återgång i arbete.

Det var ett spännande och utmanande arbete! De hade en fantastik företagshälsovård med rätt människor på rätt plats! (Tyvärr finns inte mottagningen kvar i samma regi längre).

Sjukskrivna medarbetare kom sakta men säkert åter i arbete. En efter en. Alla kom tillbaka till sina ordinarie tjänster, alla utom en. Hon hade fortfarande en provanställning och här var man väldigt osäker på om man skulle våga låta den övergå till en tillsvidareanställning i befintlig tjänst. Det hela löste sig med att en ledig tjänst dök upp på en annan avdelning som passade bättre och hade rätt förutsättningar för just den medarbetare. Hon omplacerades dit och passade som hand i handske och fick därmed sin anställning.

En tid efter att jag avslutat det sista ärendet hos denna arbetsgivare får jag en återkoppling från HR-avdelningen om att hon fått frågan centralt om vad de hade gjort för att lyckas med alla rehabärenden? Hon hade då berättat om mitt arbete och framhållit det som den stora framgångsfaktorn! Jag tackade ödmjukast för återkopplingen och erkännandet.

Men.

Jag hade aldrig lyckats om inte arbetsgivaren, parallellt med att jag gjorde min del av jobbet (i samarbete med FHV), såg över de arbets(plats)relaterade orsakerna. Identifierade dessa och sedan faktiskt satte igång att göra förändringar. Det var allt från att jobba med det psykosociala klimatet på avdelningen, ledarskapet, arbetsfördelning, arbetsuppgifter, möblering, belysning mm.

Det för mig var det den stora framgångsfaktorn – att parallellt med individens rehabilitering även rehabilitera arbetsplatsen.

Det är för mig formeln till att lyckas!

För det handlar ju i slutändan om att förhindra uppkomsten av nya sjukskrivningar, att skapa förutsättningar för ett arbetsklimat som gör att medarbetarna växer, utvecklas och trivs.

Idag på morgonen läser jag en artikel i tcotidningen.se om just detta. Rubriken är ”Psykisk ohälsa i arbetslivet drabbar tjänstemän hårdast”.

I artikeln finns några delar som är extra intressanta!

Är det arbetsgivarnas krav på ständig tillgänglighet som orsakar ohälsan?

– Nej, det är viktigt att se att det lika ofta är de anställda själva som tar på sig det gränslösa arbetet. Det är en del av självimagen och har med människors ambitioner att göra, de får en bättre självkänsla av att alltid finnas till hands. Ser man inte det så missar man en stor och viktig del av denna problematik, menar Torbjörn Åkerstedt.

TROTS ATT ÅTERHÄMTNING SÅ VIKTIG så befordras den inte i dag, den får stryka på foten eftersom människor tycker det är bättre att inte anse sig behöva någon återhämtning, menar Torbjörn Åkerstedt.

UNIONENS ARBETSMILJÖANSVARIGE Daniel Gullstrand understryker att det sedan länge funnits kända riskkällor, framför allt otydligt arbetsinnehåll.

– Det är svårt att veta när en uppgift är färdig, vilket gör att många tjänstemän överkompenserar den med onödigt mycket arbete.

18516522_mUppkomsten av psykosocial ohälsa är ofta en kombination av arbetsrelaterade och individuella (privata) orsaker. För mig blir då förutsättningen för en framgångsrik rehabilitering att delat ansvar i orsak medför delat ansvar i rehabilitering av både individ och arbetsplats.

Ha en fortsats skön helg!

//Anna