Ett väldigt personligt inlägg.

IMG_9126

I veckan som gick gjorde jag en telefonintervju med Nacka Värmdö Posten. Artikeln handlar om februari som den månad när sjuktalen peakar och tips om hur arbetsgivarna kan hantera det och förbereda sig.

Oundvikligt i intervjusammanhang är att orsaken till att jag arbetar med det jag arbetar med idag – nämligen min egen sjukskrivning för drygt 14 år sedan. Det är nyttigt att få tänka tillbaka och reflektera över den händelse som vände livet upp och ner och förde in mig på den bana jag är idag.

Ca ett år efter min sjukskrivning frågade jag en kollega, hos den arbetsgivaren jag blev sjukskriven från, om han hade lust att beskriva hur han hade uppfattat det som ledde fram till min sjukskrivning. Vi kände varandra väl varför jag kände mig trygg med att om han svarade ja så skulle det bli en rättvis beskrivning.

Det tog inte många dagar innan jag fick brevet nedan. Det var både svårt och tacksamt att läsa. Han beskriver väldigt väl mitt eget ansvar likväl som arbetsgivarens.

(Jag har gjort två redigeringar i brevet för att inte utelämna arbetsgivaren då jag anser att det i sammanhanget inte är relevant vem min arbetsgivare var.)

Hösten 2001

När vi 1999 startade försäljningen i ny och egen regi var Anna Sporrong ansvarig som Market Sales Controller. Hon hade till uppgift att var ett stöd för säljledning och säljare i alla frågor gällande allt från utgivning av produkten, prissättning, utförande, paketlösningar, säljstöd, Internetlösningar mm.

Anna gjorde ett strålande jobb och var näst intill oumbärlig i sin uppgift, Hon fick massor av beröm av alla inblandade och gavs nya uppgifter som hon även löste på bästa sätt. Annas arbetsbelastning blev på detta sätt oerhörd. Min uppfattning är att detta påverkade Anna negativt, hon blev stressad och hade alltid mycket höga krav på sig själv och från sin omgivning. Anna fick i denna situation enligt min uppfattning inte det stöd från sin ledning som hon borde i form av avlastning, men gav heller inte själv några signaler på att vilja ha hjälp utan gav sken av att ha allt under fullständig kontroll.

Efter en tid av oerhört mycket arbete och ingen ledighet började givetvis detta att påverka Annas humör och förmåga att klara fler uppgifter. Anna uppfattades som ledsen och nedstämd och få förstod att detta var en följd av alldeles för mycket arbete och för högt ställda krav på en enskild anställd. Anna hade ju alltid klarat detta hittills.

Efter en längre tid av otrivsel och brist på stöd från sin närmaste ledning innebar detta att Anna drabbas av långtidssjukskrivning och att hon senare lämnar företaget.

Med en uppmärksam ledning och med en ärligare självkänsla från Anna på vad som är möjligt att klara av tror jag att detta ej hade behövt ske. Anna gick från att ha varit en glad framåt glädjespridande person med massor av energi och kunskap till att mot slutet av denna period till en utarbetad lite tillbakadragen och sårad person utan det stöd hon så väl förtjänade.

Jag har aldrig förnekat mitt eget ansvar i sjukskrivningen och orsak men önskar att arbetsgivarens ansvar hade setts som en lika självklar del av alla involverade.

Varje gång jag läser sista meningen i brevet ovan så känns det i hjärtat. Hans formulering är så exakt just där. Just där beskriver han kärnan. Jag färdas direkt tillbaka i tiden och känner smärtan och sorgen för ett ögonblick.

Jag har sagt det förr och det gäller än – idag är jag tacksam för sjukskrivningen och de val den tvingade mig att göra när det gällde hur jag ville leva mitt liv. Jag arbetar idag med frågor som är viktiga och jag känner att jag kan med min kunskap och erfarenhet idag bidra till att påverka såväl arbetsgivare som deras anställda till bättre förutsättningar och möjligheter i samband med sjukfrånvaro och vägen tillbaka i arbete.

Vad gäller brevskrivaren ovan så vet jag att han vill vara anonym i sammanhang som detta och det respekterar jag. Däremot vill jag rikta ett stort varmt tack till dig!

Så, på tisdag kommer intervjun i NVP.se!

Trevlig lördag!

//Anna

 

 

Kommentera