Rehabsamordnare – Intressant tillbakablick till 2003

Jag läser Socialmedicinsk tidskrift, nr 2/2003.

Den är 15 år gammal.

Temat för skriften är ”Rehabiliteringssamordnaren – en blivande profession”

Temat syftar till att Försäkringskassan hade rehabiliteringssamordnare.

Det är väldigt kul (och lite nördigt) att läsa om uppdraget som då fanns hos Försäkringskassan!

En av artiklarna i skriften har titeln ”Officiella och inofficiella bilder av en yrkesroll – den tysta kunskapens villkor”. Skrivet av Susanne Ekblad. Avsnittet utgörs av en empirisk undersökning med kvalitativ ansats vars syfte är att beskriva yrkesrollens villkor [rehabiliteringssamordnare hos Försäkringskassan] genom att ställa en officiell och en inofficiell bild av yrket mot varandra.

Tyvärr finns artikeln inte att tillgå i sin helhet på nätet, utan då får man beställa den i tryckt version.

Det är som att kliva in i en tidsmaskin, att åka tillbaka till 2003, en beskrivning av uppdraget som på sätt och vis håller än idag – konstigt nog.

Titeln rehabiliteringssamordnare finns idag 2018 inte hos Försäkringskassan, däremot har vi nu för tiden rehabkoordinatorer inom såväl hälso- & sjukvården som företagshälsovården.

Jag ska här nedan redovisa några citat från kapitlet med en egen kommentar i anslutning till dem.

”Bland alla olika ärendeslag som Försäkringskassan sköter skiljer sig rehabiliteringen så till vida att arbetet syftar till förändring av individers livssituation snarare än beviljandet av olika bidrag.”

Idag, 2018, har Försäkringskassans handläggare ett samordningsansvar, som regleras i Socialförsäkringsbalken. Det är ett tudelat uppdrag där, för att citera ovan ”beviljandet av olika bidrag” i praktiken tyvärr alltid går före samordningsansvaret.

Därför behövs koordinatorer inom hälso- & sjukvården och företagshälsovården idag. Koordinatorer som har som uppdrag att koordinera och samordna sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocessen.

”Tyst kunskap är ett begrepp som visat sig användbart för att förstå rehabiliteringssamordnarnas situation inom Försäkringskassan, och därmed villkoren för rehabiliteringsarbetet. Ett grundtagande för studien har varit att dessa besitter ett stort mått av tyst kunskap, som varken är känd eller erkänd inom organisationen som helhet. En av flera orsaker till att den förvärvade yrkeskunskapen inte är erkänd, kan vara den låga grad av professionalitet som yrkesgruppen hittills tillerkänts, med åtföljande låg status och svag maktposition.”

Jag blir ledsen när jag läser ovan. Tänk om yrkesgruppen rehabiliteringssamordnare hade tillerkänts hög grad av professionalitet och status och även utvecklats inom Försäkringskassan – hade det påverkat sjukfrånvarons utveckling senaste 15 åren?

”Det är viktigt att skapa en relation med den sjukskrivne som präglas av förtroende och tillit. En annan del i förhållningssättet handlar om att inte forcera. ”Ibland måste man vänta ut, så små frön och luta sig tillbaka och låta det gro.” Den sjukskrivna måste får pröva själv, och samordnaren behöver inte alltid säga hur hon tror att det ska gå.”

Just det här är en viktig del i uppdraget för koordinatorer inom hälso- & sjukvården och företagshälsovården. Att skapa en relation byggd på förtroende och tillit. Att inte forcera. Att ibland låta saker få gro. Det är en konstant balansgång.

”En rehabiliteringssamordnare säger, ”Man måste jobba individinriktat, det är ett bra uttryck. Det är ingen standardiserad massproduktion, man kan inte översätta det till ett tillverkningsföretag.” ”Vi är nästan som skräddare som ska sy en kostym. Den ena kroppen är inte den andra lik. För att kostymen ska sitta bra så måste man måttsy.”

Det är väldigt kloka ord från en rehabiliteringssamordnare hos Försäkringskassan, i början av 2000-talet.

Tyvärr upplever jag att det är tvärt emot hur Försäkringskassans handläggare arbetar idag. Man försöker få alla att passa i samma storlek på kostymen, vilket gör att den sitter illa på de flesta och vissa kan inte ens få kostymbyxorna över knäna eller få på sig kavajen, än mindre knäppa den. Jag tänker t ex på hur alla bedöms mot en ”standardiserad” definition av begreppet ”normalt förekommande arbete”, som ingen vet vad det egentligen är (utredning pågår inom socialdepartementet och blir klar under 2019…).

För de koordinatorer inom hälso- & sjukvården och företagshälsovården som jag utbildar så är det däremot just detta jag framhåller; vi måste utgå från varje individs individuella förutsättningar, i relation till faktisk arbetsgivare, för att ta oss fram. Det finns ingen standard som funkar för alla.

”Det som ses som mest problematiskt, är relationsproblem mellan sjukskrivna och deras arbetsgivare.”

Där kan vi nog enas om att det är så än idag, 2018. Ingen skillnad. Precis samma idag. När den relationen skaver så är det genast ett centralt hinder att lösa för att komma vidare. Ansvaret finns hos såväl den sjukskrivna som arbetsgivare att lösa det som skaver.

”Rehabiliteringssamordnarna betonar också vikten av att kontinuerligt följa upp rehabiliteringen.”

Exakt så! Det är A och O.

Det är det som idag är rehabsamordning/rehabkoordinering.

Att följa ärendet i mål.

Att hålla ihop hela processen tills överenskommet mål med rehabiliteringen har uppnåtts.

Ärende för ärende.

//Anna

1 svar på ”Rehabsamordnare – Intressant tillbakablick till 2003

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.