Sjuklön – 1 vecka, 2 veckor, 2 år eller inte alls?

Ur Annie Lööfs sommartal 14 aug 2013:

Därför vill jag att vi sänker företagens kostnader, en viktig del i detta är att minska sjuklöneansvaret. Vi behöver flytta en större del av kostnaden från företaget till staten, i ett första steg genom att slopa den andra sjuklöneveckan. Det är viktigt både därför att det minskar risken med att anställa någon ny – och därför att de som tidigare varit sjukskrivna ofta, eller i längre perioder, lättare skulle få ett jobb.

Jag inser att om jag börjar tänka högt om konsekvenserna av att ta bort den andra sjuklöneveckan, som Annie Lööf (C) föreslog i sitt sommartal och även KD och S föreslagit, så kan det blir ett väldigt långt tänk…

Men, jag gillar ju att tänka högt 😉

18853282_s

Frågan kommer säkert stå på agendan nu i helgen när partieldarna ska samlas på Harpsund för kräftskiva och budgetförhandlingar. Undrar vad de startar med…?

Tanken, från politikernas perspektiv, är att arbetsgivare ska bli mer benägna att anställa för att då ha en lägre kostnadsrisk vid medarbetares sjukfrånvaro. Det är i alla fall vad det syftar till i sina anföranden. De refererar även ibland till den studie som Företagarna gjorde 2011. Jag har själv skrivit om detta i ett blogginlägg här den 23 feb 2013.

Jag tror dock att det här är ett sätt för några av allianspartierna att lyfta fram en fråga som Löfven (S) tog upp redan för ett år sedan och för att på så sätt, politiskt, fånga potentiella väljare som kanske börjar vackla från Alliansen till oppositionen.

Jag kan inte låta bli att undra kring det här med att medarbetare ses som en kostnad och likaså allt som hör därtill som t ex företagshälsovård och arbetsmiljö. Medarbetare är ju en tillgång för arbetsgivaren som behöver underhåll – precis som de maskinella tillgångarna behöver service, oljas, putsas mm. Det ses oftast som helt naturligt. Varför är det inte lika naturligt att resonera om medarbetares ”underhåll” på motsvarande sätt? Varför ses det alltid som en kostnad som man vill göra allt för att slippa?

Kanske ett nuläge vore på sin plats om arbetsgivarens sjuklöneansvar. En sjukfrånvaro börjar ju faktiskt med ett medarbetaransvar i och med karensdagen. För den dagen betalar arbetsgivaren ingen ersättning utan medarbetaren är hemma med 100 % löneavdrag. Sjuklönen blir aktuell dag 2 vid sjukfrånvaro då medarbetaren skulle ha jobbat och följande 12 dagar. Totalt 13 sjuklönedagar.

Arbetsgivaren ”betalar” dock i forma av utebliven produktion och ev kostnad för vikarie.

Efter 7 dagars sjukfrånvaro (1 karensdag och 6 dagar med sjuklön) ska medarbetaren lämna in ett intyg som styrker den nedsatta arbetsförmågan (läkarintyg) för att arbetsgivaren, enligt Lag om sjuklön, fortsatt ska vara skyldig att betala ut sjuklön vid nedsatt arbetsförmåga till följd av sjukdom.

Från och med dag 15 i en sjukfrånvaro så är det Försäkringskassan som tar ställning till om medarbetaren har rätt till sjukpenning till följd av nedsatt arbetsförmåga i relation till sitt arbete. Där tar då sedan rehabiliteringskedjan vid och dess bedömningsgrunder vid olika tidpunkter vid en sjukfrånvaro som fortlöper.

Det som förslaget handlar om är då den andra veckan med sjuklön (dag 8-14) som i sådana fall ska betalas via Försäkringskassan (?).

Som jag ser det innebär det bl a följande:

  • Läkarintyget ska direkt in till Försäkringskassan (FK) för bedömning av rätt till sjukpenning. Inte som idag först till arbetsgivaren. Eller ska även det ändras???
  • Det blir ännu viktigare (om det kan bli viktigare än det redan är) för arbetsgivaren att ha tydliga nedskrivna och kommunicerade rutiner vid sjukfrånvaro som alla känner till och vet hur det fungerar i praktiken, både bland medarbetare och chefer.
  • Arbetsgivarens incitament att fånga upp medarbetare som är frånvarande till följd av sjukdom sjunker drastiskt! I arbetsgivarens ögon går ju då ”ansvaret” nästan direkt över till FK. Någon annan…
  • För att det ska ge effekt i praktiken behövs ett tydligare kommunicerat och praktiserat arbetsgivaransvar när det kommer till den arbetslivsinriktade rehabiliteringen.

När politikerna talar om detta så är det utifrån ett arbetsgivaransvar, kanske borde de vrida perspektivet till medarbetaren. Hur kommer detta i sådana fall slå för den anställde? Är det till fördel att Försäkringskassan redan vecka 2 tar ställning till rätten till sjukpenning? Vad händer med medarbetarens rätt till rehabiliterande åtgärder från arbetsgivaren?

Består Sverige av anställda eller arbetsgivare?

Vilket perspektiv är viktigast?

Sen har vi ju arbetsgivare som väljer att skapa en policy där man inte får löneavdrag när man är hemma sjuk – klicka här för att läsa mer >>

Eller Nederländerna där arbetsgivaren betalar sjuklön i 2 år… >>

//Anna

 

Kommentera