Kategoriarkiv: avstämningsmöte

Vem är egentligen bäst lämpad att sköta samordningen?

Jag läser igenom Försäkringskassans svar på regeringsuppdrag ”Uppföljning av sjukfrånvarons utveckling 2018”. Ingen direkt förvånade läsning, mer en sammanfattning av det vi redan vet.

Det jag lägger fokus på att läsa noggrant är de sista sidorna, punkt 8 Diskussion.

Här läser jag på sid 83:

”I januari 2018 fick Försäkringskassan i uppdrag av regeringen att förstärka sitt arbete med samordningsuppdraget och att utveckla stödet till individen. Det måste göras utan att släppa på kvaliteten i utredningar och bedömningar. Utmaningen består i att nå en bra balans mellan de två perspektiven i Försäkringskassans uppdrag. Även i långa sjukfall måste det finnas en aktiv handläggning och en kontinuerlig prövning av rätten till ersättning, samtidigt som vi ser till att individen får det stöd hen behöver för att kunna återgå i arbete.”

Att Försäkringskassan har ett samordningsansvar vet vi.

Att Försäkringskassan under många år har brustit i att praktisera sitt samordningsansvar har vi alla märkt.

Det tydligaste exemplet är att Försäkringskassan inte prioriterar att komma på avstämningsmöten.

Jag har, av kursdeltagare (rehabkoordinatorer inom hälso- & sjukvården och företagshälsovården) fått ta del av den ena efter andra berättelsen om allt från besked från Försäkringskassans handläggare om att de inte längre har i uppdrag att medverka vid avstämningsmöten, till att eftersom det finns en rehabkoordinator i ärendet så behöver de inte vara med utan denne kan återkoppla utfall av mötet till handläggaren, i efterhand, via telefon eller skriftlig dokumentation.

Idag regleras Försäkringskassan samordningsansvar i Socialförsäkringsbalken (SFB) 30 kap. 8-11 §

Försäkringskassans skyldigheter

8 § Försäkringskassan samordnar och utövar tillsyn över de insatser som behövs för rehabiliteringsverksamheten.

9 § Försäkringskassan ska i samråd med den försäkrade se till att
– den försäkrades behov av rehabilitering snarast klarläggs, och
– de åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering av den försäkrade.

10 § Försäkringskassan ska, om den försäkrade medger det, i arbetet med rehabiliteringen samverka med
– den försäkrades arbetsgivare och arbetstagarorganisation,
– hälso- och sjukvården,
– socialtjänsten,
– Arbetsförmedlingen, och
– andra myndigheter som berörs av rehabiliteringen av den försäkrade.

Försäkringskassan ska verka för att de organisationer och myndigheter som anges i första stycket, var och en inom sitt verksamhetsområde, vidtar de åtgärder som behövs för en effektiv rehabilitering av den försäkrade.

11 § Försäkringskassan ska se till att rehabiliteringsåtgärder påbörjas så snart det är möjligt av medicinska och andra skäl.

Grunden för att Försäkringskassan ska samordna insatser är att arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom (30 kap. 2 § SFB)

Det innebär att Försäkringskassan INTE har ett samordningsansvar för personer där arbetsförmågan ännu inte är nedsatt pga sjukdom, med andra ord utifrån ett förebyggande perspektiv.

Det kan handla om den som under många år har en smärtproblematik som kommer och går eller den som har en psykisk ohälsa som ännu inte genererat anmärkningsvärd sjukfrånvaro.

Det regeringsuppdrag som nämns ovan har Försäkringskassan besvarat till regeringen i rapporten ”Förstärkt arbete med att stödja individen i sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocessen”.

I rapporten beskriver Försäkringskassan sitt samordningsansvar på följande sätt:

”/…/att identifiera vilka personer som kan behöva rehabiliteringsinsatser för att kunna komma åter i arbete och i samarbete med bland annat hälso- och sjukvården, arbetsgivare och Arbetsförmedlingen se till att rehabiliteringsprocessen fungerar effektivt för den enskilde.”

För att verkligen förstå vad Försäkringskassan föreslår i sin rapport måste du läsa den i sin helhet.

När du läst den så läser du lagförslag om koordinerande insatser inom hälso- & sjukvården.

I lagförslaget kan vi bl a läsa följande:

”Koordineringsinsatserna ska således bara inriktas på de behov som ska tillgodoses av landstingen inom hälso- och sjukvårdsverksamheten, och inte omfatta insatser som andra aktörer ansvarar för enligt andra föreskrifter. Det innebär att behov som patienten har i form av motivationsoch stödinsatser för att kontakta arbetsgivare och andra aktörer, att klarlägga behov av anpassningar på arbetsplatsen eller på det sociala området eller i andra delar och att verka för att de tas om hand av rätt myndighet är uppgifter för Försäkringskassan och inte för landstingen genom koordineringsinsatserna.”

Sedan läser du Försäkringskassans remissyttrande på lagförslaget ovan.

Dessutom ska du läsa SKL’s remissyttrande om lagförslaget ovan.

Nu ska du sätta dig ner och fundera på om du får ihop alla dessa pusselbitar och om hälso- och sjukvården och Försäkringskassan kommer få ihop alla delar till den 1 januari 2018.

Dessutom ska vi få in arbetsgivare och Arbetsförmedlingen i denna ekvation.

Och framför allt – personen som det hela handlar om!

Jag hoppas verkligen att regeringens arbetsgrupp justerar lagförslaget utifrån såväl Försäkringskassans som SKL’s yttranden.

Med nuvarande förslag så blir uppdraget så snävt att nyttan urholkas på ett allvarligt sätt.

10 000 kr frågan är därför:

Vilken part är bäst lämpad att praktisera rehabsamordning med syfte om att hen kan vara kvar i arbete, återgå i arbete eller skapa förutsättningar för ingång till arbetsmarknaden, utifrån individen behov?

Är det EN part eller behöver ansvaret fördelas på flera parter?

Mitt (förenklade) förslag ser ut såhär:

Försäkringskassan samordnar socialförsäkringen utifrån sitt myndighetsuppdrag.

Hälso- & sjukvården koordinerar insatser inom hälso- & sjukvården.

Företagshälsan koordinerar insatser (på uppdrag av arbetsgivare) utifrån arbetsgivarens arbetsrättsliga rehabiliteringsansvar.

SLUTSATS: Samordnare och koordinatorer samverkar med varandra kring individen med syfte att skapa förutsättningar för återgång i arbete/vara kvar i arbete/ingång till arbetsmarknaden.

Det här är ett svårt och komplext område. Det är svårt att hitta enkla lösningar.

Alla parter behöver praktisera sin del av ansvaret. När det fungerar, oberoende av varandra, då kommer helheten fungera. Ingen part kan gå in och praktisera annan parts ansvar.

//Anna

PS. Jag är själv verksam som rehabkoordinator inom företagshälsovården och där är det kunden (arbetsgivare) som reglerar omfattningen av koordinatoruppdraget, utifrån målet att återgå i arbete/vara kvar i arbete.

 

Det goda rehabmötet

Vad gör ett rehabmöte framgångsrikt? Jag har själv varit med på, och lett möten som varit såväl framgångsrika som möten som varit en fullkomlig katastrof! Det ingår i rollen som rehabkoordinator.

Jag vill här dela med mig av det jag ser som framgångsfaktorer i ett bra rehabmöte och kanske även några fallgropar… 🙂

Men först – skillnaden mellan rehabmöte och avstämningsmöte.  Vid ett avstämningsmöte så medverkar Försäkringskassan och de har även en tydlig struktur för dessa möten i allt från kallelse, genomförande till dokumentation.

Möten där Försäkringskassan inte medverkar brukar kallas rehabmöte. En mötesform som ibland även kallas ”trepartsmöte” eller ”flerpartsmöte”.

Det viktiga är egentligen inte vad mötet heter utan hur det hanteras.

Syfte

Utan ett tydligt syfte med mötet så är risken väldigt hög att mötet blir ostrukturerat, utan riktning.

Jag rekommenderar även att syftet med mötet kommuniceras med samtliga mötesdeltagare innan mötet, t ex i kallelsen/inbjudan.

När mötet genomförs är det bra att påminna som syftet med mötet, i och med att mötet startar.

De vanligaste orsakerna till rehabmöte brukar vara:

  • Att alla parter ska få ett gemensamt nuläge och möjlighet till dialog och gemensam planering.
  • Sjukskrivning på 100 % har pågått en tid och det är dags att planera för start av återgång i arbete.
  • Uppföljning och fortsatt planering av en återgång i arbete som är i gång.

Deltagare

Det ska aldrig vara fler deltagare på ett rehabmöte än nödvändigt.

Varför? Jo, för att ett rehabmöte är för den person det handlar om ofta ett känslomässigt, och ibland, jobbigt möte. Att då sitta i ett rum med väldigt många personer kan vara väldigt påfrestande.

Vilka som ska medverka på mötet hänger ihop med SYFTE med mötet. Syfte avgör deltagare.

Den person som mötet handlar om ska även innan mötet veta vilka som kommer på mötet. Detta för att de som medverkar får tillgång till information som kan vara skyddad av tystnadsplikt/sekretess.

Dessutom har den person mötet handlar om, rätt att ha med sig en stödperson, t ex facklig eller anhörig.

Det finns ingen lag som begränsar antal stödpersoner. Jag har hållit i rehabmöte där det varit med både partner, vuxna barn och facklig. Redan när jag möter dem i väntrummet så vet jag att det här med stor sannolikhet inte kommer bli ett bra möte.

Mitt riktmärke är att om chef har med sig HR så bör medarbetaren ha med en stödperson. Det gör att det blir balans vid mötet.

När personen det handlar om har med 2 fackliga och chefen är ensam representant från arbetsgivare så blir det genast en ohållbar situation där chefen direkt hamnar i underläge. Detsamma gäller om personen det handlar om kommer själv och chefen har med sig HR.

Plats

Ofta är det bra att ha denna typ av möte på en neutral plats, t ex vårdcentralen eller företagshälsovården.

Samtidigt kan det av praktiska skäl, för den som är på väg tillbaka i arbete, vara lika rätt att ha mötet på arbetsplatsen. Det ger även mig som rehabkoordinator en möjlighet att få besöka arbetsplatsen och på så sätt få en bättre kunskap om arbetsgivaren och arbetsförhållanden.

Kallelse

Vem kallar deltagarna till ett rehabmöte?

Vanligast är att det är arbetsgivare, företagshälsovård eller hälso- & sjukvården.

Kallelsen bör vara skriftlig, t ex ett brev eller mail. Idag är det inte heller helt ovanligt med en Outlook-inbjudan så tiden för mötet hamnar direkt i mötesdeltagarnas kalendrar.

Det är även bra att ha en viss framförhållning.

Tidsåtgång

Min varmaste rekommendation är att ett rehabmöte inte överstiger 60 minuter. Själv siktar jag alltid på 45 min för att ha tid att ”knyta ihop säcken” i slutet på mötet.

Vid själva mötet kan det inledningsvis vara bra att påminna mötesdeltagarna om vilken tid som är avsatt för mötet – det ger alla en ram att förhålla sig till.

En eller flera mötesdeltagare kan även ha en tid att passa efter mötet.

Förberedelse inför rehabmöte

När alla mötesdeltagare har förberett sig inför ett rehabmöte så tenderar rehabmötet bli riktigt bra och kvalitativt!

Som rehabkoordinator på en företagshälsovård kan jag omöjligt komma ihåg vad som hänt på tidigare möten varför jag alltid planerar in 15 min inläsning innan rehabmötet så jag har en aktuell bild av vad som hänt sedan sist och vad vi kom överens om då.

Om det är första rehabmötet i ärendet så uppdaterar jag mig på vad syftet med mötet är och vilken information jag har om ärendet så jag har koll på fakta i ärendet.

Mötesledare

Att alla får komma till tals vid ett rehabmöte är grunden för ett balanserat möte.

Idag när vi har rehabkoordinatorer inom såväl företagshälsovården som hälso- och sjukvården så är min erfarenhet och åsikt att just rehabkoordinator är den bäst lämpade att leda mötet, att fördela ordet, att mötet håller röd tråd utifrån syftet med mötet och att tidsramen för mötet inte överskrids.

Dokumentation

Mötet ska alltid dokumenteras.

Arbetsgivaren har ett arbetsrättsligt ansvar att säkerställa sin egen dokumentation i rehabprocessen.

Hälso- & sjukvården samt företagshälsovården dokumenterar i sina journalsystem.

Övriga parter som medverkar brukar föra sin egna minnesanteckningar.

När många beslut fattas vid ett möte är det bra om det från mötet finns en gemensam dokumentation. En gemensam dokumentation där alla mötesdeltagare har samma information.

Dokumentation från ett rehabmöte gör även att man vid nästa mötet har något att följa upp och planera vidare från vid nästa möte.

Nästa möte

När alla mötesdeltagare är samlade är det lämpligt att ta ställning till om det är aktuellt att följa upp med ett nytt rehabmöte framöver. I sådana fall är det enklast att boka tiden där och då när alla är närvarande och oftast har med sig sina kalendrar.

Frekvens

Hur ofta ska man egentligen ha rehabmöten? I utbildningar jag håller för rehabkoordinatorer så märker jag att man gärna bokar upp möten lite för ofta, för säkerhets skull…

Handlar det om en person som är i en process av upptrappning i arbetsförmåga och rehabmöte syftar till att stämma av processen och planera den så är min erfarenhet att det är bra med ett nytt rehabmöte efter de 4 första veckorna av återgång i arbete, oavsett friskskrivningsgrad. Därefter brukar jag lägga nästa möte efter 6-8 veckor och mötet efter det 8-10 veckor fram i tiden.

Ju lägre fram i processen, desto längre tid mellan rehabmöte. Såväl företagshälsovård som hälso- & sjukvården ska från start jobba för att jobba bort behovet av sig själva. Det får inte bli självuppfyllande med täta möten för då hinner det aldrig bli ”vardag” och det blir svårt att fånga upp ev behov av justeringar då man hela tiden håller ärendet under armarna.

Summering av mötet

Innan mötesdeltagarna skiljs åt är det bra att summera mötet, vad man har kommit fram till och vad som händer härnäst efter mötet.

Nr 1. Har syftet med mötet uppnåtts?

Nr 2. Vad har man vid mötet beslutat och har ansvar fördelats bland mötesdeltagarna?

Nr 3. Hur ser den fortsatta planeringen ut? Har tid bokats för nästa rehabmöte?

Vad gör man om mötet spårar ut?

Jag har varit på rehabmöte där personer stormar ut ur rummet.

Känslorna går höga.

Det kan vara såväl tårar som höjda röster.

I ett sånt läge måste man alltid ta en paus i mötet. Ge den upprörda parten en möjlighet att lämna rummet en stund för att samla sig.

Ibland kan man återuppta mötet efter en kort paus, ibland går det inte och då får man boka ett nytt möte.

I det läget personen det handlar om reser sig upp, tar sina tillhörighet och går hem är det att rekommendera att den som är kvar vid mötet, och är mest lämpad, kontaktar personen senare samma dag för att stämma av hur denne mår. Inte bara låta det vara.

En kort ”Kom-i-håg” – vid det faktiska mötet

  1. Förbered gärna rummet där mötet ska hållas genom att sätta in glas och en kanna vatten. Det kan även vara bra med en ask pappersservetter då det kan bli känslomässigt.
  2. Hälsa alla välkomna
  3. Påminn om de tid som är avsatt för mötet
  4. Påminn om syftet med mötet
  5. Om det är en eller fler mötesdeltagare som inte har träffats tidigare – gör en presentationsrunda.
  6. Påminn om vad som beslutades vid förra mötet – om detta är ett rehabmöte i en pågående process.
  7. Låt alla komma till tals.
  8. Håll tiden för mötet.
  9. Summera mötet
  10. Dokumentera mötet.

Den här känslan vill jag ha efter ett rehabmöte!

Egna erfarenheter?

Avslutningsvis – har du erfarenhet från rehabmöte – gärna erfarenheter där du lärde dig något som du tagit med dig i andra möten – dela gärna med dig i kommentarsfälten nedan.

//Anna