Kategoriarkiv: tidiga insatser

Vem är egentligen bäst lämpad att sköta samordningen?

Jag läser igenom Försäkringskassans svar på regeringsuppdrag ”Uppföljning av sjukfrånvarons utveckling 2018”. Ingen direkt förvånade läsning, mer en sammanfattning av det vi redan vet.

Det jag lägger fokus på att läsa noggrant är de sista sidorna, punkt 8 Diskussion.

Här läser jag på sid 83:

”I januari 2018 fick Försäkringskassan i uppdrag av regeringen att förstärka sitt arbete med samordningsuppdraget och att utveckla stödet till individen. Det måste göras utan att släppa på kvaliteten i utredningar och bedömningar. Utmaningen består i att nå en bra balans mellan de två perspektiven i Försäkringskassans uppdrag. Även i långa sjukfall måste det finnas en aktiv handläggning och en kontinuerlig prövning av rätten till ersättning, samtidigt som vi ser till att individen får det stöd hen behöver för att kunna återgå i arbete.”

Att Försäkringskassan har ett samordningsansvar vet vi.

Att Försäkringskassan under många år har brustit i att praktisera sitt samordningsansvar har vi alla märkt.

Det tydligaste exemplet är att Försäkringskassan inte prioriterar att komma på avstämningsmöten.

Jag har, av kursdeltagare (rehabkoordinatorer inom hälso- & sjukvården och företagshälsovården) fått ta del av den ena efter andra berättelsen om allt från besked från Försäkringskassans handläggare om att de inte längre har i uppdrag att medverka vid avstämningsmöten, till att eftersom det finns en rehabkoordinator i ärendet så behöver de inte vara med utan denne kan återkoppla utfall av mötet till handläggaren, i efterhand, via telefon eller skriftlig dokumentation.

Idag regleras Försäkringskassan samordningsansvar i Socialförsäkringsbalken (SFB) 30 kap. 8-11 §

Försäkringskassans skyldigheter

8 § Försäkringskassan samordnar och utövar tillsyn över de insatser som behövs för rehabiliteringsverksamheten.

9 § Försäkringskassan ska i samråd med den försäkrade se till att
– den försäkrades behov av rehabilitering snarast klarläggs, och
– de åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering av den försäkrade.

10 § Försäkringskassan ska, om den försäkrade medger det, i arbetet med rehabiliteringen samverka med
– den försäkrades arbetsgivare och arbetstagarorganisation,
– hälso- och sjukvården,
– socialtjänsten,
– Arbetsförmedlingen, och
– andra myndigheter som berörs av rehabiliteringen av den försäkrade.

Försäkringskassan ska verka för att de organisationer och myndigheter som anges i första stycket, var och en inom sitt verksamhetsområde, vidtar de åtgärder som behövs för en effektiv rehabilitering av den försäkrade.

11 § Försäkringskassan ska se till att rehabiliteringsåtgärder påbörjas så snart det är möjligt av medicinska och andra skäl.

Grunden för att Försäkringskassan ska samordna insatser är att arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom (30 kap. 2 § SFB)

Det innebär att Försäkringskassan INTE har ett samordningsansvar för personer där arbetsförmågan ännu inte är nedsatt pga sjukdom, med andra ord utifrån ett förebyggande perspektiv.

Det kan handla om den som under många år har en smärtproblematik som kommer och går eller den som har en psykisk ohälsa som ännu inte genererat anmärkningsvärd sjukfrånvaro.

Det regeringsuppdrag som nämns ovan har Försäkringskassan besvarat till regeringen i rapporten ”Förstärkt arbete med att stödja individen i sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocessen”.

I rapporten beskriver Försäkringskassan sitt samordningsansvar på följande sätt:

”/…/att identifiera vilka personer som kan behöva rehabiliteringsinsatser för att kunna komma åter i arbete och i samarbete med bland annat hälso- och sjukvården, arbetsgivare och Arbetsförmedlingen se till att rehabiliteringsprocessen fungerar effektivt för den enskilde.”

För att verkligen förstå vad Försäkringskassan föreslår i sin rapport måste du läsa den i sin helhet.

När du läst den så läser du lagförslag om koordinerande insatser inom hälso- & sjukvården.

I lagförslaget kan vi bl a läsa följande:

”Koordineringsinsatserna ska således bara inriktas på de behov som ska tillgodoses av landstingen inom hälso- och sjukvårdsverksamheten, och inte omfatta insatser som andra aktörer ansvarar för enligt andra föreskrifter. Det innebär att behov som patienten har i form av motivationsoch stödinsatser för att kontakta arbetsgivare och andra aktörer, att klarlägga behov av anpassningar på arbetsplatsen eller på det sociala området eller i andra delar och att verka för att de tas om hand av rätt myndighet är uppgifter för Försäkringskassan och inte för landstingen genom koordineringsinsatserna.”

Sedan läser du Försäkringskassans remissyttrande på lagförslaget ovan.

Dessutom ska du läsa SKL’s remissyttrande om lagförslaget ovan.

Nu ska du sätta dig ner och fundera på om du får ihop alla dessa pusselbitar och om hälso- och sjukvården och Försäkringskassan kommer få ihop alla delar till den 1 januari 2018.

Dessutom ska vi få in arbetsgivare och Arbetsförmedlingen i denna ekvation.

Och framför allt – personen som det hela handlar om!

Jag hoppas verkligen att regeringens arbetsgrupp justerar lagförslaget utifrån såväl Försäkringskassans som SKL’s yttranden.

Med nuvarande förslag så blir uppdraget så snävt att nyttan urholkas på ett allvarligt sätt.

10 000 kr frågan är därför:

Vilken part är bäst lämpad att praktisera rehabsamordning med syfte om att hen kan vara kvar i arbete, återgå i arbete eller skapa förutsättningar för ingång till arbetsmarknaden, utifrån individen behov?

Är det EN part eller behöver ansvaret fördelas på flera parter?

Mitt (förenklade) förslag ser ut såhär:

Försäkringskassan samordnar socialförsäkringen utifrån sitt myndighetsuppdrag.

Hälso- & sjukvården koordinerar insatser inom hälso- & sjukvården.

Företagshälsan koordinerar insatser (på uppdrag av arbetsgivare) utifrån arbetsgivarens arbetsrättsliga rehabiliteringsansvar.

SLUTSATS: Samordnare och koordinatorer samverkar med varandra kring individen med syfte att skapa förutsättningar för återgång i arbete/vara kvar i arbete/ingång till arbetsmarknaden.

Det här är ett svårt och komplext område. Det är svårt att hitta enkla lösningar.

Alla parter behöver praktisera sin del av ansvaret. När det fungerar, oberoende av varandra, då kommer helheten fungera. Ingen part kan gå in och praktisera annan parts ansvar.

//Anna

PS. Jag är själv verksam som rehabkoordinator inom företagshälsovården och där är det kunden (arbetsgivare) som reglerar omfattningen av koordinatoruppdraget, utifrån målet att återgå i arbete/vara kvar i arbete.

 

Tänker jag för enkelt? #tidigainsatser #sjukfrånvaro

Jag funderar just nu en hel del kring vilken typ av ärenden, sjukskrivningar, som har behov av att en rehabkoordinator kopplas in tidigt i sjukskrivningen.

Detta utifrån såväl hälso- & sjukvården som företagshälsovården.

En tydlig signal borde väl ändå vara om person får diagnos ”utmattningssyndrom”. Läser man i det försäkringsmedicinska beslutstödet (Socialstyrelsen) så står det så här:

Skärmbild (2)

Att en läkare ger en person den diagnosen borde, i mina ögon, göra att en rehabkoordinator direkt kopplas in för att koordinera och samordna rehabiliteringen. Detta inom såväl hälso- & sjukvården som företagshälsovården.

Tänker jag för enkelt?

Jag läser många studier och forskningsrapporter om att fånga sjukskrivningar tidigt, att sätta in rätt insatser men även om att det inte finns verktyg för att identifiera VILKA sjukskrivningar som riskerar att bli långvariga och komplicerade.

Det här är bara ett diagnosexempel, det finns säkert fler som är lika tydliga.

Borde inte detta i sig vara en metod om hur man identifierar sjukskrivningar som riskerar att bli långvariga…

Som sagt – tänker jag för enkelt?

//Anna

 

 

Ska Försäkringskassan vara en rehabiliteringsaktör?

I dagens Svenska Dagbladet (2015-04-06) så är ämnet på SvD Opinion ”Otydligt ansvar för rehabilitering”.

svd_150406

Jag ska inleda med att jag själv ännu inte haft möjlighet att läsa igenom den parlamentariska socialförsäkringsutredningen men har tagit del av delar av den i andra sammanhang.

När jag läser ovan nämnda artikel blir jag förvånad, fler gånger än en.

1. Hela artikeln utgår från att alla har en anställning. Vad jag känner till finns det många som är arbetslösa och därmed inte har tillgång till t ex en företagshälsovård. Att det därför är hälso- & sjukvården som har ett samordnande ansvar för rehabiliterande åtgärder känns därmed naturligt då färre riskerar att ramla mellan stolarna.

2. ”All sjukfrånvaro, som berör anställda, börjar på en arbetsplats”
Jasså?? Här skulle jag gärna vilja ha en källhänvisning. Sjukfrånvaro kan, oavsett om det berör anställda eller arbetslösa, kan ha sin orsak i orsaker som är rent medicinska och inte har något alls med arbetsplats (befintlig eller tidigare) att göra, det kan vara en kombination av privata och arbetsrelaterade orsaker och det kan vara rent arbetsrelaterade orsaker.

3. Vem behöver vilken rehabilitering?
Artikelns skribent skriver om ”selektering” av rehabiliteringsbehov och vem som ska göra detta och hur och pekar då gärna på arbetsplatsen som den enda källan.
Informationen för ”selektering” finns inte bara på arbetsplatsen, det är en kombination av privata orsaker, medicinska, arbetsrelaterade, sociala mm. Det är helhetsgrepp som skapar möjligheter, inte att ”selektera”.

Min åsikt är – Innan man kan fastställa vem som behöver vilken typ av rehabilitering så behöver orsak till den nedsatta arbetsförmågan klarläggas. Annars blir det som att skjuta med hagel och hoppas på att kanske något träffar rätt! 

2881546_1200_370

4. ”Försäkringskassan är en rehabiliteringsaktör men ingen rehabiliteringsleverantör!”
I mina ögon är Försäkringskassan en aktör i sammanhanget (eller snarare en ”part”), men jag skulle nog inte sätta ”rehabiliterings” framför ”aktör”. Deras uppgift är att ta ställning till rätten till ekonomisk ersättning i samband med sjukfrånvaro och under tid med rehabiliterande insatser.

5. ”Min åsikt är att åtgärder i första hand skall sättas in för att få dagens lagstiftning att fungera”
Helt klart är, för de flesta av oss som arbetar med dessa frågor idag och har gjort så i många år, att dagens lagstiftning inte fungerar utan behöver förändras. Den är byggd på stuprör med olika lagar som inte samspelar. Min (Anna Sporrong’s) åsikt är att man först och främst behöver se till vad man vill uppnå. Är det en möjlighet att kunna återgå/vara kvar i arbete? I sådana fall behöver lagstiftningarna vara koordinerade och samordnade för att främja det perspektivet. Så är det INTE idag. Lagstiftning är inte konstant. Lagstiftning behöver följa med i utvecklingen och därmed förändras. Vi ska inte skapa åtgärder för att behålla en skev befintlig lagstiftning. Vi ska uppdatera lagarna så de främjar rehabiliteringsarbetet.

6. ”Så skrota utredningens förslag om samordningsansvar för hälso- och sjukvården! Satsa i stället på Försäkringskassan och/eller Arbetsmarknadens parter.”
Ja, låt oss gå tillbaka i utvecklingen! OBS! ironi
Jag är den första i att instämma i ett samordningsansvar utifrån såväl hälsa- och sjukvården som företagshälsovården.

Efter att ha arbetat med koordinering och samordning av rehabilitering i snart 15 år och att sedan 2010 utbildat över 500 rehabkoordinatorer på uppdrag av Karolinska Insitutet så anser jag mig ha tillräckligt med kunskap i ämnet att faktiskt kunna uttala mig konstruktivt.

Kommittén för den parlamentariska socialförsäkringsutredningen har bl a 3 tydliga förslag i ämnet. Klicka här för att ta del av förslagen i sin helhet ››

13.1 Krav på samverkan införs i hälso- och sjukvårdslagen

Kommitténs förslag: När det är nödvändigt för att en patient så snart som möjligt ska kunna återgå i arbete ska landstinget, om patienten medger det, samverka med patientens arbetsgivare, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Samverkansskyldigheten gäller även i de fall en sjukskrivning kan undvikas genom samverkan.

13.2 Krav på behandlings- och rehabiliteringsplanering införs i hälso- och sjukvårdslagen

Kommitténs förslag: När en patient är i behov av samordnade behandlings- och rehabiliteringsinsatser inom hälso- och sjukvården, för att så snart som möjligt kunna återgå i arbete, ska landstinget göra en rehabiliteringsplanering för återgång i arbete. Rehabiliteringsplaneringen ska omfatta planerade vårdinsatser och, om möjligt, en tidsplan för dessa.

13.3 Ekonomiskt stöd för koordineringsfunktioner inom hälso- och sjukvården

Kommitténs förslag: Ett permanent statsbidrag införs för koordineringsfunktioner inom hälso- och sjukvården. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om villkor för att ta del av statsbidraget.

Det finns mycket att säga och skriva i ämnet. Men för nu, rundar jag av.

//Anna

PS. Att det är ett otydligt ansvar för rehabilitering – som rubriken på SvD Opinion ovan anger – instämmer jag i till 100 %

 

 

Vad är ”tidiga insatser” för dig?

Nu hoppas jag på Din medverkan, kära läsare!

Kanske har du läst mitt inlägg från helgen om ”tidiga insatser”. För mig har det dykt upp mängder med tankar och funderingar om just ”tidiga insatser”.

Men, nu är jag nyfiken på Dina tankar och åsikter om ”tidiga insatser” i relation till arbetsoförmåga, sjukfrånvaro, arbetshälsa mm,

Dela gärna med dig i kommentarsfältet nedan!

Det vore fantastiskt kul att få till en rejäl diskussion kring detta!

//Anna

Vad menas egentligen med ”tidiga insatser”?

Nyligen visade TV4 Nyheterna inslaget nedan.

Jag blev tipsad av en kollega då jag missat den nyhetssändningen.

Döm om min förvåning när jag såg klippet!

Vad är egentligen syftet med reportaget?

Jag ska försöka bena ut det hela lite. Pathric Hägglund hos Inspektionen för socialförsäkringen, har bl a arbetat fram dessa två rapporter:

Dessa rapporter handlar om när FÖRSÄKRINGSKASSAN agerar med tidiga insatser som avstämningsmöte och SASSAM. I dessa rapporter så visar de att denna typ av tidiga insatser inte främjar återgång i arbete.

Problemet här är bara att det uppenbarligen är en gigantisk skillnad på TIDIGA INSATSER och TIDIGA INSATSER, beroende på vem man frågar.

Vi som arbetet inom företagshälsovård och hälso- & sjukvården menar något helt annat när vi talar om tidiga insatser.

Här menar vi de samordnande och koordinerande insatserna som syftar till att, utifrån ett helhets- & patientperspektiv, klarlägga behov av rehabiliterande insatser, och att sätta in dessa i rätt till i relation till orsak till sjukfrånvaro och nedsatt arbetsförmåga där det övergripande syftet är att patienten/klienten kan rehabiliteras för att återgå/vara kvar i arbete utan att öka på risken för förtidig återgång i arbete och då riskera att återinsjukna och därmed känna misslyckande.

Även en sjukskrivning i sig kan vara en tidig insats. En sammanhängande period av sjukskrivning (hel eller del) kan i sig vara en tidig insats. Det är självklart av största vikt att den läkare som bedömer att en patient behöver vara sjukskriven, förklarar för sin patient vad det innebär och att det finns ett syfte med en period av sjukskrivning och vad det förväntas leda till. Dessutom att en period av sjukskrivning kan bestå av flera läkarintyg som löper efter varandra i tid.

Rätt rehabilitering i rätt tid som bidrar till att personen förflyttar sig från arbetsoförmögen till arbetsförmögen och därmed närmare arbetslivet (för den som är arbetslös) och återgång i arbete för den som har en arbetsgivare.

Vi måste i debatten hålla isär vad vi menar med ”tidiga insatser” och ”tidiga insatser” och föra debatten i rätt sammanhang – annars blir det blir så väldigt tokigt.

Reflektion:

30808326_m

Rätt insats i rätt tid kan vara ett pussel där vissa bitar är enklare att sammanfoga och andra är mer svåra att placera rätt. Dock blir det aldrig rätt om man tvingar två bitar tillsammans som inte passar ihop. Att kunna stanna upp och få en överblick innan man går vidare med rätt bitar i rätt ordning är en förutsättning för en lyckad rehabilitering.

//Anna